Minnet av min man

Glädjen och stoltheten som fyllde mig var obeskrivlig när jag lade ifrån mig mitt allra första verk. Jag hade skrivit och illustrerat det själv. Tre långa timmar låg nu framför mig innan min pappa, svenskläraren, skulle dyka upp och hämta mig från dagis. Under hans näsa skulle jag då hålla upp det ovärderliga exemplaret av Den Lille Kuen.

Ett visst mått av irritation steg upp i min treåriga kropp när pappa till slut dök upp, berömde mig, men sedan försiktigt frågade vad en Ku egentligen var. Typiskt. Jag hade visat min bok för alla dagisfröknarna och ingen av dem hade berättat att det stavades ”tjuv” och inte ”ku”. När jag fick reda på det ställde jag dem förstås mot väggen, men de sa bara att de tyckte det var fantastiskt att jag hade kunnat skriva hela texten själv fastän jag var så liten. Det brydde jag mig förstås inte om. Jag var arg. Tänk bara, så många ställen i boken jag hade skrivit ”ku” på. Hur skulle jag nu kunna ändra alla utan att det såg jättefult ut?

Alla de här minnena kom tillbaka till mig, så tydliga, när pappa hade tömt en låda på vinden och plötsligt höll fram Den Lille Kuen framför mig. Jag blev så glad när jag läste den. Det var inte bara skapandet av boken jag mindes, det var alla barnen på dagis, fröknarna, de otäcka galonbyxorna, hur svårt det var att veta på vilken sida man skulle lägga kniven och gaffeln, Mattias som jag skulle gifta mig med, när Martin och jag lekte Girardelli och Jonas Nilsson i skidbacken, när Rickard klippte sönder sina manchesterbyxor med saxen... Ja, alla de där småsakerna som jag inte ägnat en tanke åt på 25 år.

Alla föräldrar därute, lova att ni inte slänger bort alla era barns minnessaker. Några måste ni spara. För även om minnena med tiden göms långt bak i hjärnan när era barn blir vuxna så kan de triggas fram med lite hjälp, av en teckning, av ett foto eller av en lapp med det första de skrev.

Jag undrar förresten om Mattias minns att vi skulle gifta oss. Vi tappade liksom bort varandra där efter dagis när vi började olika skolor. Men det var kanske lika bra, för han hade nog ändå inte tänkt sig att hans fru skulle vara lesbisk.

/L