Inget är så lent som din hud. Inget så svårt att hålla sig ifrån. Magiskt sänder den ut stjärnor och elektriska impulser. Den är mjuk, givmild och varm. Så varm att vi måste lyfta på täcket och svalka oss. Intill mig sänder den budskap över till min hud, små signaler av trygghet och kärlek och jag somnar så lugnt vid din sida.
/L
tisdag 29 mars 2011
lördag 26 mars 2011
Berörd av fantasi
Tänk så många människor det finns som lockar fram något positivt i dig. Några får dig att le i mataffären. Några blir dina vänner. Några har så många vackra sidor att de är svåra att låta bli. Några blir du kanske till och med ihop med ett tag. Men hur många vackra sidor behövs, för att nå ända in till dig, till den där djupaste punkten, där du verkligen blir berörd? Kanske är det inte en viss mängd egenskaper som behövs. Kanske är vissa sidor hos en människa viktigare än andra, just för dig?
Jag insåg något idag. Det var precis efter det att det hade ringt på dörren och brevbäraren stod utanför med tre stora kuvert fulla av foton. Han ville räcka över dem personligen, så att de inte skulle bli tillknycklade när han släppte ner dem genom brevlådan. Jag blir så glad av sådana saker, av människor som bryr sig om mig fastän jag inte känner dem. Jag tackade brevbäraren och gick in i min lägenhet igen. Men jag hade bara hunnit ta tre steg innan jag hörde brevlådan öppnas och han släppte ner ett litet kuvert som han hade glömt.
Jag kände genast igen det och jag fylldes genast av förväntan. Min prinsessa ritar alltid mycket fina adresslappar på sina brev, så jag ser alltid på långt håll att de är från henne. Inne i kuvertet låg spelkort från kortspelet Svarte Petter, och de berättade en mycket söt historia om saker vi kunde göra tillsammans.
Jag tror inte jag kan förklara för er hur lycklig jag blev när jag satt med korten i min hand, de där som jag spelade med när jag var liten, med en blandning av överraskning, sentimental igenkänning och kärlek i bröstet. Och det var då jag insåg det: att jag hela mitt liv längtat efter att få en historia berättad med spelkort skickad till mig med posten.
Nej, jag menar förstås inte att det är själva korten jag vill åt. Det är att hon kommit på idén som fascinerar mig. Ingen jag känner eller har känt skulle någonsin komma på något sådant. Vilka fantastiska egenskaper mina vänner och exflickvänner än må ha, om de varit snälla, roliga, flitiga, praktiska, sexiga eller smarta; ingen skulle förstå hur glad jag skulle bli. Jag tittar på den glada flickan på kortet som håller i en stor våffla och nu vet jag vad som når ända in till mig. Du är min favoritglass i smakerna fantasi, mod och omtänksamhet.
/L
Jag insåg något idag. Det var precis efter det att det hade ringt på dörren och brevbäraren stod utanför med tre stora kuvert fulla av foton. Han ville räcka över dem personligen, så att de inte skulle bli tillknycklade när han släppte ner dem genom brevlådan. Jag blir så glad av sådana saker, av människor som bryr sig om mig fastän jag inte känner dem. Jag tackade brevbäraren och gick in i min lägenhet igen. Men jag hade bara hunnit ta tre steg innan jag hörde brevlådan öppnas och han släppte ner ett litet kuvert som han hade glömt.
Jag kände genast igen det och jag fylldes genast av förväntan. Min prinsessa ritar alltid mycket fina adresslappar på sina brev, så jag ser alltid på långt håll att de är från henne. Inne i kuvertet låg spelkort från kortspelet Svarte Petter, och de berättade en mycket söt historia om saker vi kunde göra tillsammans.
Jag tror inte jag kan förklara för er hur lycklig jag blev när jag satt med korten i min hand, de där som jag spelade med när jag var liten, med en blandning av överraskning, sentimental igenkänning och kärlek i bröstet. Och det var då jag insåg det: att jag hela mitt liv längtat efter att få en historia berättad med spelkort skickad till mig med posten.
Nej, jag menar förstås inte att det är själva korten jag vill åt. Det är att hon kommit på idén som fascinerar mig. Ingen jag känner eller har känt skulle någonsin komma på något sådant. Vilka fantastiska egenskaper mina vänner och exflickvänner än må ha, om de varit snälla, roliga, flitiga, praktiska, sexiga eller smarta; ingen skulle förstå hur glad jag skulle bli. Jag tittar på den glada flickan på kortet som håller i en stor våffla och nu vet jag vad som når ända in till mig. Du är min favoritglass i smakerna fantasi, mod och omtänksamhet.
/L
fredag 25 mars 2011
Minnet av min man
Glädjen och stoltheten som fyllde mig var obeskrivlig när jag lade ifrån mig mitt allra första verk. Jag hade skrivit och illustrerat det själv. Tre långa timmar låg nu framför mig innan min pappa, svenskläraren, skulle dyka upp och hämta mig från dagis. Under hans näsa skulle jag då hålla upp det ovärderliga exemplaret av Den Lille Kuen.
Ett visst mått av irritation steg upp i min treåriga kropp när pappa till slut dök upp, berömde mig, men sedan försiktigt frågade vad en Ku egentligen var. Typiskt. Jag hade visat min bok för alla dagisfröknarna och ingen av dem hade berättat att det stavades ”tjuv” och inte ”ku”. När jag fick reda på det ställde jag dem förstås mot väggen, men de sa bara att de tyckte det var fantastiskt att jag hade kunnat skriva hela texten själv fastän jag var så liten. Det brydde jag mig förstås inte om. Jag var arg. Tänk bara, så många ställen i boken jag hade skrivit ”ku” på. Hur skulle jag nu kunna ändra alla utan att det såg jättefult ut?
Alla de här minnena kom tillbaka till mig, så tydliga, när pappa hade tömt en låda på vinden och plötsligt höll fram Den Lille Kuen framför mig. Jag blev så glad när jag läste den. Det var inte bara skapandet av boken jag mindes, det var alla barnen på dagis, fröknarna, de otäcka galonbyxorna, hur svårt det var att veta på vilken sida man skulle lägga kniven och gaffeln, Mattias som jag skulle gifta mig med, när Martin och jag lekte Girardelli och Jonas Nilsson i skidbacken, när Rickard klippte sönder sina manchesterbyxor med saxen... Ja, alla de där småsakerna som jag inte ägnat en tanke åt på 25 år.
Alla föräldrar därute, lova att ni inte slänger bort alla era barns minnessaker. Några måste ni spara. För även om minnena med tiden göms långt bak i hjärnan när era barn blir vuxna så kan de triggas fram med lite hjälp, av en teckning, av ett foto eller av en lapp med det första de skrev.
Jag undrar förresten om Mattias minns att vi skulle gifta oss. Vi tappade liksom bort varandra där efter dagis när vi började olika skolor. Men det var kanske lika bra, för han hade nog ändå inte tänkt sig att hans fru skulle vara lesbisk.
/L
Ett visst mått av irritation steg upp i min treåriga kropp när pappa till slut dök upp, berömde mig, men sedan försiktigt frågade vad en Ku egentligen var. Typiskt. Jag hade visat min bok för alla dagisfröknarna och ingen av dem hade berättat att det stavades ”tjuv” och inte ”ku”. När jag fick reda på det ställde jag dem förstås mot väggen, men de sa bara att de tyckte det var fantastiskt att jag hade kunnat skriva hela texten själv fastän jag var så liten. Det brydde jag mig förstås inte om. Jag var arg. Tänk bara, så många ställen i boken jag hade skrivit ”ku” på. Hur skulle jag nu kunna ändra alla utan att det såg jättefult ut?
Alla de här minnena kom tillbaka till mig, så tydliga, när pappa hade tömt en låda på vinden och plötsligt höll fram Den Lille Kuen framför mig. Jag blev så glad när jag läste den. Det var inte bara skapandet av boken jag mindes, det var alla barnen på dagis, fröknarna, de otäcka galonbyxorna, hur svårt det var att veta på vilken sida man skulle lägga kniven och gaffeln, Mattias som jag skulle gifta mig med, när Martin och jag lekte Girardelli och Jonas Nilsson i skidbacken, när Rickard klippte sönder sina manchesterbyxor med saxen... Ja, alla de där småsakerna som jag inte ägnat en tanke åt på 25 år.
Alla föräldrar därute, lova att ni inte slänger bort alla era barns minnessaker. Några måste ni spara. För även om minnena med tiden göms långt bak i hjärnan när era barn blir vuxna så kan de triggas fram med lite hjälp, av en teckning, av ett foto eller av en lapp med det första de skrev.
Jag undrar förresten om Mattias minns att vi skulle gifta oss. Vi tappade liksom bort varandra där efter dagis när vi började olika skolor. Men det var kanske lika bra, för han hade nog ändå inte tänkt sig att hans fru skulle vara lesbisk.
/L
torsdag 24 mars 2011
Nu vaknar naturen
Idag är det vår i min stad. Det är inte bara det att solen värmer mina vita armar. Det är något som ligger i luften. Spänningen, det oväntade, möjligheterna, allt har väckts till liv och det dansar runt bland de nyvakna buskarna och ovanför huvudena på de frisläppta grässtråna. Nu har vi sovit tillräckligt. Det är dags att låta livet leka med oss och släppa in alla okända inviter. Känner du hur energin växer inom dig? Snart orkar du allt du vill.
/L
/L
tisdag 22 mars 2011
Liksom magneter
Nej, inte går det att låta bli att älska någon bara för att hon är långt bort, men ibland är det jobbigt att min drömkvinna som finns på riktigt inte finns där jag själv finns. Det är något med det som känns så onödigt. Det borde räcka med att vi båda är överens om att vi vill vara tillsammans tycker jag. Jag kan bara tänka mig hur många människor därute i världen som också sitter och längtar efter någon som är för långt bort.
Längtan, är det verkligen bara en känsla eller är det en blandning av flera? Det är svårt att förklara den. Jag är glad för att hon finns, ledsen för att hon inte finns här, glad för att jag snart ska få se henne igen, ledsen för att jag inte får hålla om henne nu på en gång. Och så är det det där som drar i mig, ibland någonstans mellan bröstet och magen och ibland i hela kroppen.
För det är inte bara i tankar och känslor jag längtar efter henne. Ibland känns det som att hela min kropp är magnetisk och vill dra henne till mig, som att min hud behöver hennes närhet och hennes beröring, som att den vant sig vid att ha någon som bryr sig om den. Jag försöker förklara för den att den måste vänta några dagar till, men den lyssnar inte på mig. Det är som att säga till en hungrig baby att den kan sluta skrika nu för att den ska få mat om en kvart.
Det enda som kan stilla längtan lite är att förflytta mig dit jag vill i fantasin. Att tänka på alla de där sakerna som kommer, om en vecka, om en månad, om tre månader: Hur vi sitter på ett café i sommarkvällen, badar i havet eller upplever alla de där nya platserna tillsammans. Eller kanske bara att det blir en vår där jag kan hålla hennes hand utan vantar, följt av en sommar där jag kan smeka hennes bara axel när jag vill. Mm. Tror jag ska hålla fast den tanken ett tag.
/L
Längtan, är det verkligen bara en känsla eller är det en blandning av flera? Det är svårt att förklara den. Jag är glad för att hon finns, ledsen för att hon inte finns här, glad för att jag snart ska få se henne igen, ledsen för att jag inte får hålla om henne nu på en gång. Och så är det det där som drar i mig, ibland någonstans mellan bröstet och magen och ibland i hela kroppen.
För det är inte bara i tankar och känslor jag längtar efter henne. Ibland känns det som att hela min kropp är magnetisk och vill dra henne till mig, som att min hud behöver hennes närhet och hennes beröring, som att den vant sig vid att ha någon som bryr sig om den. Jag försöker förklara för den att den måste vänta några dagar till, men den lyssnar inte på mig. Det är som att säga till en hungrig baby att den kan sluta skrika nu för att den ska få mat om en kvart.
Det enda som kan stilla längtan lite är att förflytta mig dit jag vill i fantasin. Att tänka på alla de där sakerna som kommer, om en vecka, om en månad, om tre månader: Hur vi sitter på ett café i sommarkvällen, badar i havet eller upplever alla de där nya platserna tillsammans. Eller kanske bara att det blir en vår där jag kan hålla hennes hand utan vantar, följt av en sommar där jag kan smeka hennes bara axel när jag vill. Mm. Tror jag ska hålla fast den tanken ett tag.
/L
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)