Vanetankar

Jag ser in i hans bruna ögon och han sticker sitt lilla finger i min kind. Hans mungipor dras upp till ett skratt och sedan springer han iväg igen. Och jag efter. Strax ramlar han omkull och sätter sig på baken med ett huff, men det gör inget för gräset är mjukt och hans blöja också. Hans lilla liv vilar just nu i mina händer, i en timme till är han mitt ansvar innan hans mamma kommer tillbaka igen. Jag är beredd att hålla i honom när han försöker klättra ner för verandan och jag hindrar honom när han vill känna på getingen som satt sig att sola på träväggen. Han har så mycket att upptäcka. Hela världen är okänd. Jag förstår honom när han en timme senare somnar på köksmattan med sin snuttefilt i en hög under sig.

Medan jag sitter och tittar på det lilla sovande knytet på mattan funderar jag över hur allting börjar. Hans vardag består mest av att äta, sova och bli runtburen av sin mamma. Ibland kommer nya människor och vill hälsa på honom. Ibland försöker mamma få honom att äta någon mat han aldrig provat förut. Då blir han rädd. Han vill inte.

Från att vi föds får vi vanor. Vanor gör oss trygga. Det okända är läskigt. Det kommer så naturligt för oss att skapa rutiner att hänga upp tillvaron på. Det är inte konstigt att vi har svårt att ta till oss nya saker och att acceptera att andra människor inte har samma vanor som vi. Det är enklare och tryggare att fortsätta på det sättet vi alltid gjort saker på. Även om man som vuxen får träffa så många olika människor och se så mycket av världen att man borde inse att det inte finns något sätt att leva på som är mer rätt än något annat, tror jag att vissa människor har svårt att ta det till sig. Det nya är fortfarande läskigt till dess att jag sett exakt hur det fungerar och vad det går ut på, och om jag inte kan förstå det, då blir jag rädd och vill helst inte se det alls.

Om du skulle fördöma mig och mitt sätt att leva, säga till mig att det är fel att älska kvinnor, då ska jag försöka se din rädsla. Du kan inte förstå hur vacker min kärlek är, för du har aldrig sett den. Om du hade gjort det, då skulle du förstå.

/L

På sommaren ska man inte vara själv.

På sommaren ska man inte vara själv. Så tänkte jag först, när mina sommarplaner plötsligt grusades och jag stod ensam och undrade vad jag skulle ta mig för. Det var visserligen jag själv som tog det steget och jag ångrar det inte heller, men ändå. Från att ha varit full av aktiviteter låg sommaren plötsligt som ett tomt blad framför mig.

Det är underligt, det där med förhållanden. När man har varit i dem ett tag glömmer man bort att det faktiskt går att göra saker ensam, eller med andra människor för den delen. På sommaren är det inte svårt att fylla dagarna, inte när solen gassar och vattnet är varmt och underbart att simma i. Inte när det finns underbara vänner att umgås med och främmande karaktärer i nyinköpta böcker som bara väntar på att få berätta sin historia.

Jag har det väldigt bra just nu. Det enda som fattas är den gömda dimensionen. Och det är ingen idé att förneka det. Sommarkvällen blir ännu vackrare med min älskades arm om midjan när vi sitter på klipporna och ser hur molnen avspeglar sig i vattnet. Men det ska vara min älskades, ingen annans. Jag lutar mig mot hennes axel och känslan av värme mot mitt öra och hennes mjuka hår mot min kind berör mig på ställen jag inte visste fanns. Jag väntar på dig.

/L

Heta minnen

Det är riktigt varmt i stan nu. Jag kan inte minnas när det senast var så varmt. Jo, det kan jag nog. Det var längesen, när jag var nyutkommen, ung och osäker. Jag hade inte träffat henne så länge då, hon med de vackra bruna ögonen och det långa svarta blänkande håret. Vi åt frukost på hennes balkong och det var redan hett i luften. Vi bestämde oss för att åka någonstans och bada. Hon körde, som alltid, och jag satt bredvid och försökte låta bli att titta för mycket på henne.

Det var inte direkt någon privat strand vi hittade. Halva Stockholm verkade ha åkt ut till Ingarö för att ligga på klipporna. Vi hittade en plats där vi fick vara någorlunda i fred, men vi hörde ändå en familjs röster på andra sidan klippan. Jag vet inte varför det fanns så mycket att vara rädd för då. Jag ville hålla om henne, men jag ville inte att någon skulle se det. Varför? Jag vet inte längre. Men då var jag rädd för något. Att någon skulle komma och skälla ut mig? Säga att det jag gjorde var fel? Men varför skulle jag bry mig om vad någon annan tyckte?

Det värsta kom lite senare, när vi skulle bada. Hon hade kommit så mycket längre än jag. Hon brydde sig inte om vad någon tyckte. Hon var kär i mig och hon visade det. Där i vattnet, när hundratals människor satt på klipporna runt viken där vi stod med vatten upp till midjan, drog hon mig intill sig och kysste mig. Det var helt säkert en fin kyss, men jag kunde inte koncentrera mig på den, jag kunde inte stänga ut alla de där människorna som jag vet satt och tittade på oss. Och jag sköt henne ifrån mig. Och jag såg direkt hur mycket det sårade henne. Och jag ångrade det i månader efteråt. Och ingenting blev sig likt igen.

/L

Mardrömmar

En vän till mig berättade att hon hade drömt mardrömmar hela veckan, förmodligen för att det var så varmt och hon kände sig instängd. Det verkar vara många som minns sina drömmar. Jag tror inte jag har drömt sedan jag var liten. Åtminstone inte när jag sover. I alla fall minns jag aldrig vad jag har drömt när jag vaknar på morgonen. Bara en gång i vuxen ålder mindes jag drömmen när jag vaknade. Den var mycket verklig.

Min dåvarande flickvän och jag hade gjort slut två månader tidigare, men i drömmen bodde vi tillsammans i en lägenhet jag aldrig sett. Jag stod i köket och hon kom ut till mig, lade armarna om min midja, kysste mig och såg på mig med en blick som fick mitt hjärta att bulta, och inte bara i drömmen. När jag plötsligt vaknade och satte mig upp i sängen kände jag mig alldeles varm, kär och upphetsad. Det var en underlig känsla. Hade vi fortfarande varit ihop, om hon hade legat där bredvid mig i sängen, då hade det varit en fin dröm, men jag hade inte känt så för henne på flera månader. Vi hade inte kommit överens, vi hade gjort slut, jag hade gråtit över henne. Varför drömmer då mitt undermedvetna om att vi är ett lyckligt par som hånglar i köket? Det borde räknas som en mardröm.

/L

Jag älskade en kvinna en gång

Bland alla dejter, relationer, förhållanden, bland alla kvinnor som jag träffat, är det ett minne som sticker ut, som betyder mer än alla andra. Det har gått fem år nu, men jag tänker fortfarande på henne. Jag inser att om jag skulle träffa henne idag kanske jag inte skulle känna likadant, men där jag var då, där älskade jag henne med hela min själ.

Jag visste instinktivt när hon var i närheten. Hennes blick brände mot min hud och hon tände hela min kropp när jag kände hennes uppmärksamhet. Kan man se någons fel och brister när man är förtrollad? Jag såg dem inte. Jag ville inte se dem. Jag ville sväva på mina moln och njuta av varje sekund med henne, bli hög på kärlek, bruna ögon, vackra ord och mjuka läppar.

Efter att ha varit så högt upp är det en lång väg ner att falla. Och vad än värre är: efter att ha varit där uppe är det svårt att inte kasta blickarna dit upp igen, svårt att nöja sig med mindre. Jag älskade en kvinna en gång.

/L

Det finns mer av mig än det du ser

Det allra finaste jag vet, är när någon ser mig så som jag ser mig själv. Det finns människor som bara ser en del av mig och inte bryr sig om att ta reda på mer. Den känslan, av att se mig i spegeln och se någon annan glo tillbaka stör mig mycket.

Det finns människor som jag måste göra mig till för, bara lite grann, för att det ska fungera smärtfritt i vårt umgänge, men det tar ändå på krafterna och det gnager på tålamodet när människor antar saker om mig som inte alls stämmer eller vi tvingas hålla oss till meningslöst småprat eftersom vi inte har något alls gemensamt. Det går inte att välja bort alla sådana människor. De finns där, i det dagliga livet.

Men sedan, någon gång ibland, när jag minst anar det, springer jag in i en människa som förstår mig, som tar sig tiden att lära känna mig och som har samma intressen som jag. Vilken lättnad det är! Och vilken njutning. Jag vill ha flera sådana människor i mitt liv. Framförallt vill jag ha en sådan alldeles speciell människa i mitt liv, som förstår precis vem jag är och älskar mig för det. Det önskar jag mig allra mest just nu.


/L

Början

Snart börjar allting om. Jag har lämnat min flickvän och befinner mig i ett gränsland. Där känner jag mig inte olycklig, men inte heller glad. Jag bär på en blandning av besvikelse och dåligt samvete som rullar runt i magen och inte vill lägga sig till ro. Det gör inte alls lika ont som att plötsligt stå ensam utan den jag älskar, men det får mig ändå ur balans. Nu väntar jag bara. Jag längtar efter att ta mark, att få gräva ner tårna i jorden och känna att jag står här, stark och öppen för nya erfarenheter. Energin börjar rinna tillbaka. Snart är jag elektrisk och hel. Då ska jag leva och visa världen vem jag är och kanske… kanske finns hon därute, kvinnan jag väntar på. Kanske läser hon det här nu. Gå ingenstans. Jag kommer tillbaka.

/L