Jag går längs en grusväg i sommarmorgonen. Som när jag var liten och världen var spännande och oupptäckt. Smultron gnistrar som skatter i gräset och ingen vet vad som döljer sig i mörkret bakom granarna. Men det vill jag inte ta reda på idag. Det är inte dit jag vill gå. Jag tassar ivrigt fram med för mjuka fotsulor över det hårda gruset, för bakom nästa krök breder havet ut sig. Och äventyren väntar. Den sortens äventyr som jag sparar i hjärtat och som kommer att sprida sin värme i resten av mitt liv. Som surret från utombordaren som jag hummar med i, känslan av båten som hoppar mot vågorna, pappa som skrattar när det stänker på oss, doften av soliga klippor och sjögräs, min syster och jag som sjunger Nu grönskar det i stämmor. Alltid finns mina minnen hos mig, att ta fram och lyssna på, lukta och känna.
Vet du vad jag menar? Har du också minnen som är sådär stora och tjocka att de tagit med sig varje detalj när du sparade dem? Jag vill aldrig glömma bort att det går att öppna sig så mycket att världen kommer ända in i djupet av mig. Som när jag var liten. Jag vill inte tro att det här att bli vuxen är samma sak som att sluta njuta. Ibland är det så skönt att bara slappna av och verkligen ta in just den stunden som jag befinner mig i. Det finns många äventyr kvar att uppleva och många minnen kvar att skapa.
Jag tycker om när du går med mig på vägen. Jag sparar din blåa blick och din mjuka hud någonstans mellan känslan av att dra fingertopparna över gräset, att sätta ner foten på de där vågorna som bildats i sanden på havsbottnen och att nyvaken dricka den första klunken te i trädgården medan fåglarna sjunger så stort fastän de är så små.
/L
