När jag går på Pridefestivalen poppar de upp ur marken som blommor omkring mig, alla minnen från tidigare års festivaler. Jag minns hur det kändes den allra första gången jag vågade mig in i parken i Tanto, hur spännande det var med alla människor och alla förväntningar. Jag minns det där året när jag var så väldigt kär i den där tjejen och jag minns alla de vänner jag gick till parken och till festerna med de olika åren. Jag minns stunder då jag hade umgåtts med så roliga människor och dansat hela natten att jag kände mig alldeles lycklig och nästan blev rädd att det aldrig skulle hända mer.
Men saker förändras och människor försvinner, för så fungerar livet. Men jag förstår nu att det inte behöver innebära att det blir sämre. Du har inte samma vänner hela livet, för ni växer åt olika håll och träffar andra vänner som säkert är minst lika trevliga. Gayställen läggs ner hela tiden, men andra öppnas. Prideparker byts ut, men besökarna och stämningen hittar dit ändå.
I år kände jag inte att jag ville springa på tusen seminarier och fester. Nej, det kändes så bra att bara spatsera runt i parken och att njuta av paraden. Men det allra bästa i år var förstås att jag fick gå med Dig.
/L
