Als wär´s das letzte mal

Kyss mig. Som om det vore sista gången.

Så sjunger en tysk popgrupp. Och hur kysser man någon som om det vore sista gången? Om det är någon man älskar kysser men säkert henne eller honom så ömt och hett och länge som det bara går. Men det är förstås sällan man vet att det är sista gången man kysser någon. Eller, en av personerna kan förstås veta det, om hon eller han tänkt göra slut precis efter kyssen, men förmodligen blir den kyssen då varken öm, het eller lång utan mest plågsam för personen i fråga.

Tänk hur ofta du haft en sista gång med någon utan att veta om det. Den där kompisen som du hade känt i flera år, inte visste du att när ni fikade den där gången så var det sista gången ni sågs. Ni fick så mycket annat att tänka på att vänskapen under tiden rann ut i sanden. Och din farmor, inte visste du att det där födelsedagskalaset skulle vara det sista hon höll i innan hon gick bort. Då hade du ställt alla de där frågorna du ville ha svar på, och sagt till henne hur mycket hon egentligen betyder för dig. Och så flickvännen, som du älskade med den där natten. Du trodde att det bara var en natt av tusentals nätter när du skulle få njuta av hennes vackra nakna kropp, men istället visade det sig att det var den allra sista gången du hade henne så nära dig.

Nej, det tjänar ingenting till att gå och grubbla över sådant som redan hänt, men det kanske kan vara en hjälp i framtiden, att minnas varför man ska lägga passion i allt man gör, hålla i de vänner som betyder något, och tala om för dem att de är viktiga. Och alltid kyssa flickvännen med kärlek. Som om vore det den sista gången.

/L

Hålet

Jag har en bekännelse. Ända sedan jag var liten har jag burit runt på ett styng av ensamhet, en känsla av att något saknas och att jag inte passar in, inte är som andra. När jag blev vuxen blev det lite bättre, när jag slapp den där mallen som skapas i skolan, hur man ska vara, men känslan försvann ändå inte helt. Till och med när jag var i ett förhållande med någon dröjde den sig kvar lite lite grann, i utkanten av min lycka. Tills jag träffade dig.

Du bara dansade in och gav mig all din kärlek utan förbehåll, så generöst och modigt att jag föll för dig ända in i själen. Till och med den där lilla gnuttan av ensamhet och misstro som bott där i hela mitt liv besegrades av din kärlek. Med dig vid min sida kände jag mig bara hel och lycklig överallt, när jag höll din lena varma hand i min på promenaden, när du stod vackrast av alla i klänning på kusinens bröllop, när du mötte min blick över en frukostbaguette i Barcelona så att jag fick lyckliga fjärilar i magen redan innan dagens äventyr börjat, när du satt vid ratten och tryggt körde mig genom de okända norrländska skogarna, när vi beundrade galna hus på din vunna Tysklandsresa eller bara när jag öppnade dörren hemma och landade i dina armar.

Kanske har det där hålet i mig alltid varit något som bara kunde fyllas av din kärlek. Jag älskar dig och saknar dig. Det vore ren lögn att påstå något annat.

/L