Väghinder

Hur lång tid tar det innan man lär känna sig själv? Gör man det någonsin? Kommer jag någon dag att sluta överraskas av mina egna tankar och känslor? När jag är åttio år, kommer jag då ha lärt mig hur jag reagerar på olika företeelser och olika människor? Det där med människorna tror jag är allra svårast, för det beror så väldigt mycket på hur de agerar.

 

Jag har haft en tuff vår. Var det någon gång i juli jag vaknade upp och insåg att det var sommar? Nu tycker jag det är konstigt att den redan är slut. Den började väl just? Inte ska det väl bli mörkt igen nu redan?

Det som gjorde att jag började vakna till liv i juli, vad var det? Solen och ljuset kanske gjorde sitt, och så var det nog den där resan jag blev meddragen på. Att se alla de där glada människorna som njöt av livet och intresserade sig för saker. Jag tror att det inspirerade mig lite. Men framförallt är det glömska som hjälper krossade hjärtan. Så har det alltid varit och kommer alltid att vara.

Jag hade kommit en liten bit framåt under de fem månader jag inte träffade henne alls. Jag misstänkte att det skulle bli jobbigt att ses igen i förrgår, men jag trodde nog ändå att jag skulle klara av det lite bättre än jag faktiskt gjorde. Det var den där glömskans fel. För att skydda mig mot det som gjorde ont hade den städat undan alla minnen av hur det kunde kännas. Men så fort hon kom rullade allting in igen, med en sån kraft att jag inte hade en chans att hålla emot. Som att komma hem, så kändes det. Som om jag hade varit borta på en lång resa och till slut kom hem igen. En resa där ingen riktigt förstod vad jag sa, hur jag kände eller hur jag fungerade. Och sedan kom hon och visste precis vem jag är. Borde inte något ha förstörts i kärleken när någon sårar en och lämnar en? Det hade nog varit bättre, men det kändes bara exakt likadant som då. Hennes röst går fortfarande rakt in i mig och hennes ögon som ser sådär kärleksfullt på mig får mig fortfarande att smälta på en millisekund. Nu känns det ungefär som att jag blivit överkörd av en långtradare. Det var inte vad jag väntat mig. Nu hoppas jag bara att jag kan ta mig upp ur det här hålet igen lite fortare än det gick förra gången, för det är ingen rolig plats att vistas på. Håll tummarna för mig.

/L

Nystart

 

Den fastnar förstås lite överallt, den där kärleken. Alla fina upplevelser du delat med någon, de försvinner inte. De finns alltid där, som en del av dig. Även om människor försvinner, förändras eller glömmer bort, så finns det förflutna alltid med oss, som små fina pärlor som vi får syn på ibland. Och lyckligtvis minns vi de fina sakerna mycket bättre än de jobbiga. De jobbiga tar mycket plats precis efter ett uppbrott. Då överskuggar de allt. Men med tiden trängs de undan och minnen som gjorde ont en gång kanske plötsligt lockar fram ett leende i din mungipa istället. Vissa saker känns som så längesedan. Var det på riktigt? Eller var det kanske bara en vacker dröm? Men mitt kylskåp minns också. Jag plockade ner all kylskåpspoesi när jag flyttade och log lite åt vad jag såg. Som det här:

 

 

Eller det här:

 

 

 

Den här:

 

 

 

Och snart kan jag kanske le till och med åt den här:

 

 

 

Jag får lägga alla minnen i bagaget nu när jag går in i framtiden. Det finns säkert många upplevelser därute för min nya kyl att minnas och mycket poesi som väntar på att bli skriven av fina människor. Vad kan väl markera min nystart bättre än det här?

 

 

 

 

 

Up and away

Åtta år har jag tillbringat i samma lägenhet och många fina minnen bor i den. Nu är den helt tom och det är inte utan att det känns lite vemodigt. En del av mig vill vidare. En annan del känner att det är så jobbigt så jobbigt. Det tar energi att flytta, att gå igenom alla saker, alla minnen, sortera dem, slänga dem, packa dem, bära dem och köra dem någon annanstans. Och ingen vet hur det kommer bli. Ingen vet om jag kommer kunna sova på natten, ingen vet vilka grannarna är och hur bredbandsuttaget fungerar. Så många små saker som tillsammans blir en stor tyngd på mina axlar och jag är inte väldigt stark ännu. Små steg framåt. Långsamma beslut. Mycket betänketid. Vi vanedjur blir lätt förvirrade när många nya stigar breder ut sig framför oss. Vi vill inte välja fel. Hellre sitter vi en stund i vägskälet och spanar och funderar. Mår jag bra av trafikbrus? Är jag för gammal för en loftsäng? Går det att leva utan badkar?

Ibland

Tillfälligt ur funktion

Det är förvirrande. På den här bloggen har jag  alltid skrivit till min drömkvinna och i mer än ett år trodde jag att jag visste vem hon var. Men sedan lämnade hon mig. Gör drömkvinnor verkligen så? Lämnar en? Slutar de upp att vara drömkvinnor då eller är de fortfarande drömkvinnor, fast oåtkomliga sådana, någon annans drömkvinna? Men jag vill skriva mina ord till den kvinna som vill älska mig och dela mitt liv, inte till någon jag aldrig kan få. Det är svårt att ställa om. Att tro att det skulle kunna finnas en annan drömkvinna än den mitt hjärta inte vill släppa taget om. Att någon annan skulle kunna ta den platsen. Jag är inte säker på om jag skulle se henne idag, om hon stod framför mig. Jag är trasig, ur funktion. Du får vara extra uppmärksam, så att vi inte missar varandra nu när jag går i min egen värld. Och vänta på mig. Jag kommer snart tillbaka. Jag måste bara läka lite först. /L

Det viktigaste i livet

Det är svårt att lära känna andra människor. Till störst del beror din kunskap om dem på vad de berättar för dig. Och de berättar inte allt, precis som du inte berättar allt för dem. I nästa steg kan du lära känna dem utifrån deras handlingar. Det är kanske ett säkrare sätt, för om någon berättar för dig att de tycker på ett visst sätt, men deras handlingar visar att de tycker precis tvärtom, så litar nog de flesta av oss mer på handlingarna än på ordet.

 Att förmedla vem man själv är till andra människor är inte heller helt enkelt. Dels är det svårt att se sig själv utifrån och berätta vem man är på ett objektivt vis. Och dels känner man inte alltid sig själv till hundra procent. Vad jag menar? Säg att du träffar en person som är helt ny för dig. En sådan person har kanske andra intressen och erfarenheter. Den kan ha varit med om saker som du aldrig sett, gjort saker du aldrig provat, smakat rätter du aldrig hört talas om. Därför finns det förstås många saker man inte vet om sig själv. Det behöver inte vara exotiska saker som bara finns i andra länder. Det finns gott om saker här hemma som bara aldrig har korsat din väg: åsikter du aldrig hört, sporter du aldrig provat, tankar du aldrig tänkt. De flesta av oss fastnar i vanor av något slag. Vanor förenklar livet. De pekar ut en väg som är lättare att gå eftersom den är beprövad. Men det är inte alls säkert att det är den bästa eller den du skulle uppskatta mest.

Hur många människor röstar på ett annat parti än det som deras föräldrar röstar på? Hur många utbildar sig till ett helt annat yrke än det som deras föräldrar har? Hur många har helt andra värderingar än de som de fått höra under hela sin barndom? Ibland är det otäckt förvirrande att försöka lista ut vilka tankar jag aktivt har tänkt ut själv, så att jag kan säga att de är mina egna, och vilka som är idéer jag matats med alldeles för länge.

 

Jag ska försöka gå en ny väg nu. Eller hundra. Jag vill fånga upp de där tankarna som kommer ibland, de som jag slår bort för att de inte passar in i ramen "Linneas nuvarande liv". För sanningen är, att jag inte är helt nöjd med Linneas nuvarande liv. Det finns luckor i det, stora luckor som behöver fyllas ut med rätt saker. Det märks tydligare nu än någonsin. Jag vet att jag har kommit en bit på väg sedan jag var det lilla osäkra barnet som ville vara alla till lags, men jag är inte heller framme vid målet än.

En sak har jag i alla fall kommit fram till alldeles själv, bara genom att leva: det viktigaste i livet är bra människor. Människor som försöker tala om för dig vad som är rätt fastän det gör dig olycklig är sällan människor som är bra att ha i sin närhet. Människor som stöttar och lyssnar och som gör dig glad är den allra bästa sortens människor, den sorten jag vill ha fler av.

/L

Mina faser är dina faser

Jag minns att jag en gång i skolan höll ett föredrag om krishantering. Bland annat berättade jag om de olika faserna en person går igenom när den ställs inför en kris: chock, reaktion, bearbetning och nyorientering tror jag att de kallas. I mitt föredrag handlade krishanteringen om ett mycket stort projekt, nämligen hur ett stort flygbolag hade förberett sig för det fall en eventuell olycka skulle inträffa, men det är förstås inte alltid en kris omfattar så stora händelser med så många inblandade. Faserna gäller förstås i alla sorters kriser, också när den lilla enskilda människan ställs inför hemskheter som vänder upp och ned på hennes värld, som till exempel ett uppbrott från en relation.

Jag vet inte om det känns som en tröst eller ett förminskande av den egna personen att inse att man är precis likadan som alla andra. Kanske är det mest en tröst ändå. Den stora sorg man känner när man förlorat någon man älskar, den som tar över hela ens värld och får en att tro att ingen annan kan förstå vad man känner just då, den sorgen har oräkneliga mängder med människor känt förut. Alla har de börjat med förnekelsen, tänkt att allt bara är ett missförstånd, stängt ute resten av världen, sedan flytt och inte velat bli påminda om det som inträffat och sedan, efter några månader, har de kunnat börja bearbeta det som hänt, börjat prata och älta för sina vänner, medan de stackarna får nicka och lyssna tålmodigt fastän de redan hört samma visa tio gånger. Då är man väldigt glad att de finns. Och sedan ska tydligen nyorienteringsfasen komma, efter några månader eller efter några år. Det beror förstås både på händelsen och på personen som drabbats hur lång tid det tar att komma dit. Det är då man hittar sig själv igen, förlikar sig med det som hänt och går vidare. Och det är dit vi alla längtar, vi som har krossade hjärtan. Eller som en av mina favoritartister sjunger, i fri översättning:

Jag har hårda dagar framför mig

om inte någon vrider fram klockan

Men om ungefär ett år

då kommer det en dag

och då är det över

Det är den dagen

som jag redan ser fram emot

En sån underbar dag det kommer att bli.

/L

Fienden inom mig

Jag har alltid sovit gott och mycket. Du brukade berätta om din dåliga sömn och dina läskiga drömmar. Andra jag känner berättade också, om hur de vaknade mitt i natten och inte kunde somna om, och visst kände jag tacksamhet att jag slapp uppleva det, men någonstans visste jag att det aldrig skulle gälla mig. Vad jag än har gjort, hur jag än har mått, har jag alltid kunna lita på min goda nattsömn vid dagens slut.

Nu har jag har inte kunnat sova ordentligt på en månad. Jag drömmer mardrömmar med lyckliga slut som mitt undermedvetna skapar för att få mig glad igen. Ja, i drömmen är jag glad, men när jag vaknar upp till verkligheten är jag allt annat än glad och kontrasten mot drömmen gör att det bara gör än mer ont i mig.

Varför plågar min egen kropp mig så? Min hud borde sluta längta efter din, mitt hjärta borde sluta värka och hjärnan borde ägna sig åt att skapa andra drömmar än sådana där vi får varandra och lever lyckliga i alla våra dagar.

/L

Stora gråtardagen

Att behöva gå på begravning när man redan är på den känslomässiga bristningsgränsen är inte det hjärtat längtar efter. Redan utanför kyrkan brast det för mig när jag kramade om änkan och hon såg tröstande på mig och sa: Han tänker på dig. Jag förstod inte exakt vad hon menade förrän senare, men tårarna började trilla redan då. Inne i kyrkan grät jag också, för mannen som hade dött, för alla de anhöriga som var så ledsna och för hundra andra saker som sköljde över mig på samma gång. På minnesstunden sade en annan av släktingarna till mig: Han var så glad för din skull, vet du det? Han var så lycklig att du hade hittat någon. Och sedan grät jag lite till.

Als wär´s das letzte mal

Kyss mig. Som om det vore sista gången.

Så sjunger en tysk popgrupp. Och hur kysser man någon som om det vore sista gången? Om det är någon man älskar kysser men säkert henne eller honom så ömt och hett och länge som det bara går. Men det är förstås sällan man vet att det är sista gången man kysser någon. Eller, en av personerna kan förstås veta det, om hon eller han tänkt göra slut precis efter kyssen, men förmodligen blir den kyssen då varken öm, het eller lång utan mest plågsam för personen i fråga.

Tänk hur ofta du haft en sista gång med någon utan att veta om det. Den där kompisen som du hade känt i flera år, inte visste du att när ni fikade den där gången så var det sista gången ni sågs. Ni fick så mycket annat att tänka på att vänskapen under tiden rann ut i sanden. Och din farmor, inte visste du att det där födelsedagskalaset skulle vara det sista hon höll i innan hon gick bort. Då hade du ställt alla de där frågorna du ville ha svar på, och sagt till henne hur mycket hon egentligen betyder för dig. Och så flickvännen, som du älskade med den där natten. Du trodde att det bara var en natt av tusentals nätter när du skulle få njuta av hennes vackra nakna kropp, men istället visade det sig att det var den allra sista gången du hade henne så nära dig.

Nej, det tjänar ingenting till att gå och grubbla över sådant som redan hänt, men det kanske kan vara en hjälp i framtiden, att minnas varför man ska lägga passion i allt man gör, hålla i de vänner som betyder något, och tala om för dem att de är viktiga. Och alltid kyssa flickvännen med kärlek. Som om vore det den sista gången.

/L