Väghinder

Hur lång tid tar det innan man lär känna sig själv? Gör man det någonsin? Kommer jag någon dag att sluta överraskas av mina egna tankar och känslor? När jag är åttio år, kommer jag då ha lärt mig hur jag reagerar på olika företeelser och olika människor? Det där med människorna tror jag är allra svårast, för det beror så väldigt mycket på hur de agerar.

 

Jag har haft en tuff vår. Var det någon gång i juli jag vaknade upp och insåg att det var sommar? Nu tycker jag det är konstigt att den redan är slut. Den började väl just? Inte ska det väl bli mörkt igen nu redan?

Det som gjorde att jag började vakna till liv i juli, vad var det? Solen och ljuset kanske gjorde sitt, och så var det nog den där resan jag blev meddragen på. Att se alla de där glada människorna som njöt av livet och intresserade sig för saker. Jag tror att det inspirerade mig lite. Men framförallt är det glömska som hjälper krossade hjärtan. Så har det alltid varit och kommer alltid att vara.

Jag hade kommit en liten bit framåt under de fem månader jag inte träffade henne alls. Jag misstänkte att det skulle bli jobbigt att ses igen i förrgår, men jag trodde nog ändå att jag skulle klara av det lite bättre än jag faktiskt gjorde. Det var den där glömskans fel. För att skydda mig mot det som gjorde ont hade den städat undan alla minnen av hur det kunde kännas. Men så fort hon kom rullade allting in igen, med en sån kraft att jag inte hade en chans att hålla emot. Som att komma hem, så kändes det. Som om jag hade varit borta på en lång resa och till slut kom hem igen. En resa där ingen riktigt förstod vad jag sa, hur jag kände eller hur jag fungerade. Och sedan kom hon och visste precis vem jag är. Borde inte något ha förstörts i kärleken när någon sårar en och lämnar en? Det hade nog varit bättre, men det kändes bara exakt likadant som då. Hennes röst går fortfarande rakt in i mig och hennes ögon som ser sådär kärleksfullt på mig får mig fortfarande att smälta på en millisekund. Nu känns det ungefär som att jag blivit överkörd av en långtradare. Det var inte vad jag väntat mig. Nu hoppas jag bara att jag kan ta mig upp ur det här hålet igen lite fortare än det gick förra gången, för det är ingen rolig plats att vistas på. Håll tummarna för mig.

/L

Nystart

 

Den fastnar förstås lite överallt, den där kärleken. Alla fina upplevelser du delat med någon, de försvinner inte. De finns alltid där, som en del av dig. Även om människor försvinner, förändras eller glömmer bort, så finns det förflutna alltid med oss, som små fina pärlor som vi får syn på ibland. Och lyckligtvis minns vi de fina sakerna mycket bättre än de jobbiga. De jobbiga tar mycket plats precis efter ett uppbrott. Då överskuggar de allt. Men med tiden trängs de undan och minnen som gjorde ont en gång kanske plötsligt lockar fram ett leende i din mungipa istället. Vissa saker känns som så längesedan. Var det på riktigt? Eller var det kanske bara en vacker dröm? Men mitt kylskåp minns också. Jag plockade ner all kylskåpspoesi när jag flyttade och log lite åt vad jag såg. Som det här:

 

 

Eller det här:

 

 

 

Den här:

 

 

 

Och snart kan jag kanske le till och med åt den här:

 

 

 

Jag får lägga alla minnen i bagaget nu när jag går in i framtiden. Det finns säkert många upplevelser därute för min nya kyl att minnas och mycket poesi som väntar på att bli skriven av fina människor. Vad kan väl markera min nystart bättre än det här?

 

 

 

 

 

Up and away

Åtta år har jag tillbringat i samma lägenhet och många fina minnen bor i den. Nu är den helt tom och det är inte utan att det känns lite vemodigt. En del av mig vill vidare. En annan del känner att det är så jobbigt så jobbigt. Det tar energi att flytta, att gå igenom alla saker, alla minnen, sortera dem, slänga dem, packa dem, bära dem och köra dem någon annanstans. Och ingen vet hur det kommer bli. Ingen vet om jag kommer kunna sova på natten, ingen vet vilka grannarna är och hur bredbandsuttaget fungerar. Så många små saker som tillsammans blir en stor tyngd på mina axlar och jag är inte väldigt stark ännu. Små steg framåt. Långsamma beslut. Mycket betänketid. Vi vanedjur blir lätt förvirrade när många nya stigar breder ut sig framför oss. Vi vill inte välja fel. Hellre sitter vi en stund i vägskälet och spanar och funderar. Mår jag bra av trafikbrus? Är jag för gammal för en loftsäng? Går det att leva utan badkar?

Ibland

Tillfälligt ur funktion

Det är förvirrande. På den här bloggen har jag  alltid skrivit till min drömkvinna och i mer än ett år trodde jag att jag visste vem hon var. Men sedan lämnade hon mig. Gör drömkvinnor verkligen så? Lämnar en? Slutar de upp att vara drömkvinnor då eller är de fortfarande drömkvinnor, fast oåtkomliga sådana, någon annans drömkvinna? Men jag vill skriva mina ord till den kvinna som vill älska mig och dela mitt liv, inte till någon jag aldrig kan få. Det är svårt att ställa om. Att tro att det skulle kunna finnas en annan drömkvinna än den mitt hjärta inte vill släppa taget om. Att någon annan skulle kunna ta den platsen. Jag är inte säker på om jag skulle se henne idag, om hon stod framför mig. Jag är trasig, ur funktion. Du får vara extra uppmärksam, så att vi inte missar varandra nu när jag går i min egen värld. Och vänta på mig. Jag kommer snart tillbaka. Jag måste bara läka lite först. /L

Det viktigaste i livet

Det är svårt att lära känna andra människor. Till störst del beror din kunskap om dem på vad de berättar för dig. Och de berättar inte allt, precis som du inte berättar allt för dem. I nästa steg kan du lära känna dem utifrån deras handlingar. Det är kanske ett säkrare sätt, för om någon berättar för dig att de tycker på ett visst sätt, men deras handlingar visar att de tycker precis tvärtom, så litar nog de flesta av oss mer på handlingarna än på ordet.

 Att förmedla vem man själv är till andra människor är inte heller helt enkelt. Dels är det svårt att se sig själv utifrån och berätta vem man är på ett objektivt vis. Och dels känner man inte alltid sig själv till hundra procent. Vad jag menar? Säg att du träffar en person som är helt ny för dig. En sådan person har kanske andra intressen och erfarenheter. Den kan ha varit med om saker som du aldrig sett, gjort saker du aldrig provat, smakat rätter du aldrig hört talas om. Därför finns det förstås många saker man inte vet om sig själv. Det behöver inte vara exotiska saker som bara finns i andra länder. Det finns gott om saker här hemma som bara aldrig har korsat din väg: åsikter du aldrig hört, sporter du aldrig provat, tankar du aldrig tänkt. De flesta av oss fastnar i vanor av något slag. Vanor förenklar livet. De pekar ut en väg som är lättare att gå eftersom den är beprövad. Men det är inte alls säkert att det är den bästa eller den du skulle uppskatta mest.

Hur många människor röstar på ett annat parti än det som deras föräldrar röstar på? Hur många utbildar sig till ett helt annat yrke än det som deras föräldrar har? Hur många har helt andra värderingar än de som de fått höra under hela sin barndom? Ibland är det otäckt förvirrande att försöka lista ut vilka tankar jag aktivt har tänkt ut själv, så att jag kan säga att de är mina egna, och vilka som är idéer jag matats med alldeles för länge.

 

Jag ska försöka gå en ny väg nu. Eller hundra. Jag vill fånga upp de där tankarna som kommer ibland, de som jag slår bort för att de inte passar in i ramen "Linneas nuvarande liv". För sanningen är, att jag inte är helt nöjd med Linneas nuvarande liv. Det finns luckor i det, stora luckor som behöver fyllas ut med rätt saker. Det märks tydligare nu än någonsin. Jag vet att jag har kommit en bit på väg sedan jag var det lilla osäkra barnet som ville vara alla till lags, men jag är inte heller framme vid målet än.

En sak har jag i alla fall kommit fram till alldeles själv, bara genom att leva: det viktigaste i livet är bra människor. Människor som försöker tala om för dig vad som är rätt fastän det gör dig olycklig är sällan människor som är bra att ha i sin närhet. Människor som stöttar och lyssnar och som gör dig glad är den allra bästa sortens människor, den sorten jag vill ha fler av.

/L

Mina faser är dina faser

Jag minns att jag en gång i skolan höll ett föredrag om krishantering. Bland annat berättade jag om de olika faserna en person går igenom när den ställs inför en kris: chock, reaktion, bearbetning och nyorientering tror jag att de kallas. I mitt föredrag handlade krishanteringen om ett mycket stort projekt, nämligen hur ett stort flygbolag hade förberett sig för det fall en eventuell olycka skulle inträffa, men det är förstås inte alltid en kris omfattar så stora händelser med så många inblandade. Faserna gäller förstås i alla sorters kriser, också när den lilla enskilda människan ställs inför hemskheter som vänder upp och ned på hennes värld, som till exempel ett uppbrott från en relation.

Jag vet inte om det känns som en tröst eller ett förminskande av den egna personen att inse att man är precis likadan som alla andra. Kanske är det mest en tröst ändå. Den stora sorg man känner när man förlorat någon man älskar, den som tar över hela ens värld och får en att tro att ingen annan kan förstå vad man känner just då, den sorgen har oräkneliga mängder med människor känt förut. Alla har de börjat med förnekelsen, tänkt att allt bara är ett missförstånd, stängt ute resten av världen, sedan flytt och inte velat bli påminda om det som inträffat och sedan, efter några månader, har de kunnat börja bearbeta det som hänt, börjat prata och älta för sina vänner, medan de stackarna får nicka och lyssna tålmodigt fastän de redan hört samma visa tio gånger. Då är man väldigt glad att de finns. Och sedan ska tydligen nyorienteringsfasen komma, efter några månader eller efter några år. Det beror förstås både på händelsen och på personen som drabbats hur lång tid det tar att komma dit. Det är då man hittar sig själv igen, förlikar sig med det som hänt och går vidare. Och det är dit vi alla längtar, vi som har krossade hjärtan. Eller som en av mina favoritartister sjunger, i fri översättning:

Jag har hårda dagar framför mig

om inte någon vrider fram klockan

Men om ungefär ett år

då kommer det en dag

och då är det över

Det är den dagen

som jag redan ser fram emot

En sån underbar dag det kommer att bli.

/L

Fienden inom mig

Jag har alltid sovit gott och mycket. Du brukade berätta om din dåliga sömn och dina läskiga drömmar. Andra jag känner berättade också, om hur de vaknade mitt i natten och inte kunde somna om, och visst kände jag tacksamhet att jag slapp uppleva det, men någonstans visste jag att det aldrig skulle gälla mig. Vad jag än har gjort, hur jag än har mått, har jag alltid kunna lita på min goda nattsömn vid dagens slut.

Nu har jag har inte kunnat sova ordentligt på en månad. Jag drömmer mardrömmar med lyckliga slut som mitt undermedvetna skapar för att få mig glad igen. Ja, i drömmen är jag glad, men när jag vaknar upp till verkligheten är jag allt annat än glad och kontrasten mot drömmen gör att det bara gör än mer ont i mig.

Varför plågar min egen kropp mig så? Min hud borde sluta längta efter din, mitt hjärta borde sluta värka och hjärnan borde ägna sig åt att skapa andra drömmar än sådana där vi får varandra och lever lyckliga i alla våra dagar.

/L

Stora gråtardagen

Att behöva gå på begravning när man redan är på den känslomässiga bristningsgränsen är inte det hjärtat längtar efter. Redan utanför kyrkan brast det för mig när jag kramade om änkan och hon såg tröstande på mig och sa: Han tänker på dig. Jag förstod inte exakt vad hon menade förrän senare, men tårarna började trilla redan då. Inne i kyrkan grät jag också, för mannen som hade dött, för alla de anhöriga som var så ledsna och för hundra andra saker som sköljde över mig på samma gång. På minnesstunden sade en annan av släktingarna till mig: Han var så glad för din skull, vet du det? Han var så lycklig att du hade hittat någon. Och sedan grät jag lite till.

Als wär´s das letzte mal

Kyss mig. Som om det vore sista gången.

Så sjunger en tysk popgrupp. Och hur kysser man någon som om det vore sista gången? Om det är någon man älskar kysser men säkert henne eller honom så ömt och hett och länge som det bara går. Men det är förstås sällan man vet att det är sista gången man kysser någon. Eller, en av personerna kan förstås veta det, om hon eller han tänkt göra slut precis efter kyssen, men förmodligen blir den kyssen då varken öm, het eller lång utan mest plågsam för personen i fråga.

Tänk hur ofta du haft en sista gång med någon utan att veta om det. Den där kompisen som du hade känt i flera år, inte visste du att när ni fikade den där gången så var det sista gången ni sågs. Ni fick så mycket annat att tänka på att vänskapen under tiden rann ut i sanden. Och din farmor, inte visste du att det där födelsedagskalaset skulle vara det sista hon höll i innan hon gick bort. Då hade du ställt alla de där frågorna du ville ha svar på, och sagt till henne hur mycket hon egentligen betyder för dig. Och så flickvännen, som du älskade med den där natten. Du trodde att det bara var en natt av tusentals nätter när du skulle få njuta av hennes vackra nakna kropp, men istället visade det sig att det var den allra sista gången du hade henne så nära dig.

Nej, det tjänar ingenting till att gå och grubbla över sådant som redan hänt, men det kanske kan vara en hjälp i framtiden, att minnas varför man ska lägga passion i allt man gör, hålla i de vänner som betyder något, och tala om för dem att de är viktiga. Och alltid kyssa flickvännen med kärlek. Som om vore det den sista gången.

/L

Hålet

Jag har en bekännelse. Ända sedan jag var liten har jag burit runt på ett styng av ensamhet, en känsla av att något saknas och att jag inte passar in, inte är som andra. När jag blev vuxen blev det lite bättre, när jag slapp den där mallen som skapas i skolan, hur man ska vara, men känslan försvann ändå inte helt. Till och med när jag var i ett förhållande med någon dröjde den sig kvar lite lite grann, i utkanten av min lycka. Tills jag träffade dig.

Du bara dansade in och gav mig all din kärlek utan förbehåll, så generöst och modigt att jag föll för dig ända in i själen. Till och med den där lilla gnuttan av ensamhet och misstro som bott där i hela mitt liv besegrades av din kärlek. Med dig vid min sida kände jag mig bara hel och lycklig överallt, när jag höll din lena varma hand i min på promenaden, när du stod vackrast av alla i klänning på kusinens bröllop, när du mötte min blick över en frukostbaguette i Barcelona så att jag fick lyckliga fjärilar i magen redan innan dagens äventyr börjat, när du satt vid ratten och tryggt körde mig genom de okända norrländska skogarna, när vi beundrade galna hus på din vunna Tysklandsresa eller bara när jag öppnade dörren hemma och landade i dina armar.

Kanske har det där hålet i mig alltid varit något som bara kunde fyllas av din kärlek. Jag älskar dig och saknar dig. Det vore ren lögn att påstå något annat.

/L

No one said it would be easy

I min strävan att bli en ny (lesbisk) Oscar Wilde konstaterar jag idag: Kärleken är som en bruksanvisning från Ikea. Det ser mycket enklare ut på bilden.

Vägen var så tydligt utstakad. Jag visste redan när jag var liten hur mitt liv skulle se ut: Jag skulle gå i skolan och få bra betyg, sedan hitta ett arbete och en man och sedan pussa honom så att vi fick barn. Lätt som en plätt. Det enda krångliga med vuxenlivet verkade vara det där med att deklarera.

Det blev inte riktigt som det var tänkt. När det där första stöket var över, med att komma på vem jag är, då väntade ännu svårare prövningar; att hitta henne. Och jag tror förstås inte att det slutar där. När man väl packat upp alla spånskivor och lagt ut dem på golvet, då saknas en skruv, man bryter nageln och hammaren är försvunnen.

Ibland funderar jag på om livet är enklare för den som inte är en hopplös romantiker? Det kan jag inte svara på själv, för jag är precis en sådan. Medan jag drömmer, hoppas och fantiserar ser jag människor omkring mig som har en helt annan syn på livet, kanske en mer praktisk, eller mer komplex och ibland kanske också mer pessimistisk syn. Det finns alla sorter därute; hon som nöjer sig med trevligt sällskap och inte längtar efter någon passion, hon som inte kan älska alls på grund av tidigare livserfarenheter och hon som inte vill försöka längre för att det ändå bara slutar olyckligt. Men frågan är om livet blir särskilt mycket enklare för att man bestämmer sig för något sådant. Säkert finns det något annat som tjorvar sig istället.

Om jag under min barndom hade matats med hårda fakta om livets komplexitet och orättvisor istället för med Hollywoodfilmer med lyckliga slut, hade jag då haft en annan livssyn? Nej, förmodligen inte. Och för att förtydliga har jag inte heller suttit hela dagarna och sett Hollywoodfilmer med lyckliga slut. Jag vet redan att det finns andra livsöden, men det är inte dem jag hoppas på och därför är det inte heller de drömmarna som bor i mitt bröst. Jag är förstås inte ensam. Det finns en orsak till att de skapas, alla de där filmerna med de lyckliga sluten, alla berättelser om kärlek så stark att den inte kan stoppas av någon. Det är inte bara min dröm, det där att hitta någon som förstår, någon som vill luta sig mot mig och stödja mig tillbaka, någon som vill vara nära mig, dela allt, njuta och skratta, värma mig när jag fryser och trösta mig med mjuka kramar när jag är ledsen. Jag har varit lyckligt lottad som har fått uppleva det.

Sagorna i Hollywoodfilmerna är oftast mycket begränsade i sina handlingar, det inser nog de flesta direkt, och säkert mer och mer ju längre de har levt och upplevt. I filmen är det en man som möter en kvinna, något problem uppstår, problemet löses, de båda gifter sig och lever lyckliga i alla sina dagar. För mig spricker det redan i första scenen, eftersom jag är en kvinna som älskar en kvinna. Men i min film är det förstås så rätt som det bara kan bli.

I de flesta förhållanden tror jag inte heller att de båda karaktärerna lever under blå himmel och dansar över sommarängar resten av sitt liv. Till skillnad från Hollywoodfilmen dyker de flesta problemen upp efter att de funnit varandra. Det är då som hans far går bort och hon förlorar arbetet och deras barn föds med speciella behov och huset måste renoveras och pengarna tar slut. Och det är då det är upp till bevis. Det är då de märker om deras kärlek är värd att kämpa för. Som obotlig romantiker hoppas jag förstås att den är det, att den bara växer sig starkare för varje prövning den består.

Jag tror att kärleken är som alla andra barn; att den behöver mängder av omtanke och omvårdnad från sina föräldrar när den är liten. Med tiden växer den sig sedan stark och ödmjuk, flexibel och uthållig, och får ett stort självförtroende. Den vet att den klarar av att resa utomlands ensam, vara utan kramar några dagar, stötta den som är ledsen och se ljuset även i den mörkaste vardagen och hitta ut ur de snårigaste skogarna. Men det är ju bara vad jag tror.

/L

Känslors värde och pålitlighet

Den känsla jag först tänker på: Att älska någon, den finaste känslan jag vet, och den farligaste. Att släppa alla dina spärrar och släppa in någon till den innersta delen av dig, den som ingen annan får se, vilken fantastiskt speciell känsla är inte det. Därinne är allting ömtåligt och värdefullt och fel person skulle kunna göra så stor skada att hela ditt liv blev förstört. Men rätt person lägger dina känslor på fina kuddar och smeker dem med mjuka varma händer och brer försiktigt ut ett täcke över dem när du somnar. Det är den största känslan av dem alla.

Vänskap, är det en känsla? Eller är det bara en släkting till kärleken? En mild variant av en stark krydda? Pålitlighet, det är en bra partner till vänskapen. Vännen du kan berätta allt för, hur ovärdelig är inte en sådan person när du går genom livet och kärleksförhållanden börjar och slutar och du ringer och skriker ut din glädje eller behöver kramar genom din sorg medan livet förändras på alla sätt.

Vissa känslor ska levas ut och vissa anses vara mindre rumsrena. Vissa känslor bekämpas av intellektet. Det är inte fint att känna till exempel avundsjuka och svartsjuka och det är inte nyttigt att känna starkt hat för det tar för stor plats och förpassar andra känslor till något litet skrymsle där de darrande gömmer sig tills det svarta molnet försvunnit. Nej, dessa känslor bör gömmas, signalerar hjärnan till oss. De kommer inte att leda till något gott.

Ensamhet då? Det är inte fult egentligen, men inte heller något vi talar om i dagens samhälle. Känner vi oss ensamma ska vi hålla det för oss själva. ”Jag behövde lite lugn och ro” är kanske en lämplig omskrivning, eller ”Det är jätteskönt att vara singel.”

Kan vi alltid lita på våra känslor? De är förstås som de är, men de kan lura oss att göra dumma saker: kanske att inleda ett förhållande med någon vi vet inte är bra för oss, säga saker vi ångrar eller såra andra människor. Kan vi då lita mer på våra tankar än på känslorna? Nej, inte alltid. Dels går allting inte att förutse rationellt och dels kan även tankarna påverkas av känslor. Och av andra saker.

En vän till mig kände sig då och då så otroligt ledsen. Hon grät fastän inget särskilt hänt. Hon ville ut ur sitt liv för att det bara var så hemskt och tråkigt och alla människor var bara dumma och irriterande. Kanske var det lika bra att sluta leva? Men barnen då? Äh, de är väl inte så roliga ändå.

Min vän är inte alls ensam om att ha sådana känslor, för många kvinnor lider av det som hon lider av. När doktorn talade om för henne att det var premenstruella besvär som satte sådana tankar i hennes huvud och att hon borde ta tabletter mot detta föll plötsligt allting på plats. Vilken märkvärdig känsla det måste ha varit, att inse att de tankar som hennes egen hjärna tänkte, de tankar och känslor som hon hade förlitat sig på, bara var skapelser av höga hormonhalter i kroppen. Det värsta var, säger hon, att då, när hon bara ville ut ur sitt eget liv, då var hon helt säker på, att alla de där andra dagarna, när hon var glad och kärleksfull, bara var falska. Det var först nu hon insåg hur det riktiga livet var.

Tid och en mild skepsis till sig själv, kan det vara en hjälp när vi ska reda ut den känslomässiga röran? Att vänta och se, lära känna någon bättre, vänta en vecka tills vi skriver det känslodrypande brevet till exet. Försöka tänka att: Kan det vara så att jag kommer att se tillbaka på det här med andra ögon en dag? Det är inte alltid lätt att komma ihåg förstås, och jag är inte den som kan skryta med att jag kommer väl överens med väntetider. Min farmor gjorde mig besviken redan när jag var liten och vi skulle åka ut med båten och meta abborrar vid ett grund. All denna väntan på att få napp spred oro i min lilla barnkropp och farmor märkte det och sade: Linnea, du vet väl vilka tre saker en fiskare måste ha? Nej, det visste jag inte. Tålamod, tålamod och tålamod, sa farmor. Men så blev det aldrig någon fiskare av mig.

/L