Jag vet inte om det känns som en tröst eller ett förminskande av den egna personen att inse att man är precis likadan som alla andra. Kanske är det mest en tröst ändå. Den stora sorg man känner när man förlorat någon man älskar, den som tar över hela ens värld och får en att tro att ingen annan kan förstå vad man känner just då, den sorgen har oräkneliga mängder med människor känt förut. Alla har de börjat med förnekelsen, tänkt att allt bara är ett missförstånd, stängt ute resten av världen, sedan flytt och inte velat bli påminda om det som inträffat och sedan, efter några månader, har de kunnat börja bearbeta det som hänt, börjat prata och älta för sina vänner, medan de stackarna får nicka och lyssna tålmodigt fastän de redan hört samma visa tio gånger. Då är man väldigt glad att de finns. Och sedan ska tydligen nyorienteringsfasen komma, efter några månader eller efter några år. Det beror förstås både på händelsen och på personen som drabbats hur lång tid det tar att komma dit. Det är då man hittar sig själv igen, förlikar sig med det som hänt och går vidare. Och det är dit vi alla längtar, vi som har krossade hjärtan. Eller som en av mina favoritartister sjunger, i fri översättning:
Jag har hårda dagar framför mig
om inte någon vrider
fram klockan
Men om ungefär ett år
då kommer det en dag
och då är det över
Det är den dagen
som jag redan ser fram
emot
En sån underbar dag
det kommer att bli.
/L
