Den känsla jag först tänker på: Att älska någon, den finaste känslan jag vet, och den farligaste. Att släppa alla dina spärrar och släppa in någon till den innersta delen av dig, den som ingen annan får se, vilken fantastiskt speciell känsla är inte det. Därinne är allting ömtåligt och värdefullt och fel person skulle kunna göra så stor skada att hela ditt liv blev förstört. Men rätt person lägger dina känslor på fina kuddar och smeker dem med mjuka varma händer och brer försiktigt ut ett täcke över dem när du somnar. Det är den största känslan av dem alla.
Vänskap, är det en känsla? Eller är det bara en släkting till kärleken? En mild variant av en stark krydda? Pålitlighet, det är en bra partner till vänskapen. Vännen du kan berätta allt för, hur ovärdelig är inte en sådan person när du går genom livet och kärleksförhållanden börjar och slutar och du ringer och skriker ut din glädje eller behöver kramar genom din sorg medan livet förändras på alla sätt.
Vissa känslor ska levas ut och vissa anses vara mindre rumsrena. Vissa känslor bekämpas av intellektet. Det är inte fint att känna till exempel avundsjuka och svartsjuka och det är inte nyttigt att känna starkt hat för det tar för stor plats och förpassar andra känslor till något litet skrymsle där de darrande gömmer sig tills det svarta molnet försvunnit. Nej, dessa känslor bör gömmas, signalerar hjärnan till oss. De kommer inte att leda till något gott.
Ensamhet då? Det är inte fult egentligen, men inte heller något vi talar om i dagens samhälle. Känner vi oss ensamma ska vi hålla det för oss själva. ”Jag behövde lite lugn och ro” är kanske en lämplig omskrivning, eller ”Det är jätteskönt att vara singel.”
Kan vi alltid lita på våra känslor? De är förstås som de är, men de kan lura oss att göra dumma saker: kanske att inleda ett förhållande med någon vi vet inte är bra för oss, säga saker vi ångrar eller såra andra människor. Kan vi då lita mer på våra tankar än på känslorna? Nej, inte alltid. Dels går allting inte att förutse rationellt och dels kan även tankarna påverkas av känslor. Och av andra saker.
En vän till mig kände sig då och då så otroligt ledsen. Hon grät fastän inget särskilt hänt. Hon ville ut ur sitt liv för att det bara var så hemskt och tråkigt och alla människor var bara dumma och irriterande. Kanske var det lika bra att sluta leva? Men barnen då? Äh, de är väl inte så roliga ändå.
Min vän är inte alls ensam om att ha sådana känslor, för många kvinnor lider av det som hon lider av. När doktorn talade om för henne att det var premenstruella besvär som satte sådana tankar i hennes huvud och att hon borde ta tabletter mot detta föll plötsligt allting på plats. Vilken märkvärdig känsla det måste ha varit, att inse att de tankar som hennes egen hjärna tänkte, de tankar och känslor som hon hade förlitat sig på, bara var skapelser av höga hormonhalter i kroppen. Det värsta var, säger hon, att då, när hon bara ville ut ur sitt eget liv, då var hon helt säker på, att alla de där andra dagarna, när hon var glad och kärleksfull, bara var falska. Det var först nu hon insåg hur det riktiga livet var.
Tid och en mild skepsis till sig själv, kan det vara en hjälp när vi ska reda ut den känslomässiga röran? Att vänta och se, lära känna någon bättre, vänta en vecka tills vi skriver det känslodrypande brevet till exet. Försöka tänka att: Kan det vara så att jag kommer att se tillbaka på det här med andra ögon en dag? Det är inte alltid lätt att komma ihåg förstås, och jag är inte den som kan skryta med att jag kommer väl överens med väntetider. Min farmor gjorde mig besviken redan när jag var liten och vi skulle åka ut med båten och meta abborrar vid ett grund. All denna väntan på att få napp spred oro i min lilla barnkropp och farmor märkte det och sade: Linnea, du vet väl vilka tre saker en fiskare måste ha? Nej, det visste jag inte. Tålamod, tålamod och tålamod, sa farmor. Men så blev det aldrig någon fiskare av mig.
/L
