Up and away

Åtta år har jag tillbringat i samma lägenhet och många fina minnen bor i den. Nu är den helt tom och det är inte utan att det känns lite vemodigt. En del av mig vill vidare. En annan del känner att det är så jobbigt så jobbigt. Det tar energi att flytta, att gå igenom alla saker, alla minnen, sortera dem, slänga dem, packa dem, bära dem och köra dem någon annanstans. Och ingen vet hur det kommer bli. Ingen vet om jag kommer kunna sova på natten, ingen vet vilka grannarna är och hur bredbandsuttaget fungerar. Så många små saker som tillsammans blir en stor tyngd på mina axlar och jag är inte väldigt stark ännu. Små steg framåt. Långsamma beslut. Mycket betänketid. Vi vanedjur blir lätt förvirrade när många nya stigar breder ut sig framför oss. Vi vill inte välja fel. Hellre sitter vi en stund i vägskälet och spanar och funderar. Mår jag bra av trafikbrus? Är jag för gammal för en loftsäng? Går det att leva utan badkar?

Ibland