När du har sprungit på någon i den där punkten, den där era världar möts, då är den punkten det första du ser hos henne. Den är grinden till en ny värld, till hennes liv och allt som finns att upptäcka där. Förmodligen börjar ni med att slå er ner där, mitt i grinden, och bara berätta om vad som finns på andra sidan. Sedan blir nyfikenheten för stor och ni vill se allting med egna ögon. Den nya världen blir förstås ännu mer okänd och spännande om den skiljer sig mycket från din. Kanske måste du ta flyget eller tåget för att få se den.
Det är en pirrande känsla när du närmar dig målet. När jag var liten och hade läst en sagobok kunde jag ibland få en sådan längtan att få kliva in i bokens värld och få se allt det där som berättades om med egna ögon. Det gick förstås aldrig och det var mycket irriterande. Känner du igen det? Kanske är det därför det är svårt att förstå att den världen du ska få se nu verkligen kommer att släppa in dig. Men när du öppnar grinden och det första du möts av är hennes omfamning slappnar hela kroppen av och bäddar nöjt fram de finaste kuddarna för alla nya intryck att sitta på. Jag tror att verklighetssagor kan vara minst lika vackra som dem i fantasin.
/L
söndag 27 februari 2011
fredag 25 februari 2011
Från och med du
När jag började skriva Ord för henne visste jag inte vem hon var. Nu är hon någon som finns på riktigt. Det är alldeles fantastiskt och samtidigt mycket underligt på en gång.
Så länge kan du gå omkring med Phil Collins ord i bakhuvudet. Kärleken kan inte skyndas på, säger han. Du måste bara vänta. Och du börjar undra om det verkligen finns någon som tänker som du, som delar dina intressen och förstår din konstiga humor. Då dyker någon plötsligt upp. Kanske förstår du inte från början att det är hon. Det skulle kunna vara en slump att hon råkat trycka på rätt knappar några gånger i rad, de där som får dig att skratta, att bli rörd eller imponerad. Men sedan, när upplevelserna bara fortsätter ramla in, tvingas du inse att hon faktiskt är så vacker på riktigt, att hon gått omkring hela sitt liv och tänkt samma tankar som du och att omtanken om dig är alldeles äkta. Det är en varm, ullig och kittlande känsla.
Jag vet att människor som är kära ofta uppfattas som mycket fåniga av omvärlden. De kan sitta och bara titta in i varandras ögon i timmar och har de bara varit ifrån varandra i några minuter och får syn på varandra igen så ler de som om de ser någon som varit borta i ett år. Precis så fånig är jag nu. Kan jag ens få ner några vettiga bokstäver på papperet och tänka några objektiva tankar som inte färgas av hennes blå ögon? Förmodligen inte.
Istället väljer jag att stjäla någon annans tanke. Igår hörde jag nämligen teorin om hur tvillingsjälar finner varandra. Det är egentligen ganska logiskt när jag tänker på det. Du går i din värld, hon går i sin. Men om det finns något ställe, någon liten punkt, där de två världarna nuddar varandra, då möts ni där. Ni kan ha liv som ser väldigt olika ut, ni kan bo på olika ställen, vara på olika platser i livet, men det finns minst en punkt där ni förr eller senare springer in i varandra. Tror du att det kan vara så? Jag hoppas att det är så. Jag hoppas att alla får en chans att hitta varandra.
/L
Så länge kan du gå omkring med Phil Collins ord i bakhuvudet. Kärleken kan inte skyndas på, säger han. Du måste bara vänta. Och du börjar undra om det verkligen finns någon som tänker som du, som delar dina intressen och förstår din konstiga humor. Då dyker någon plötsligt upp. Kanske förstår du inte från början att det är hon. Det skulle kunna vara en slump att hon råkat trycka på rätt knappar några gånger i rad, de där som får dig att skratta, att bli rörd eller imponerad. Men sedan, när upplevelserna bara fortsätter ramla in, tvingas du inse att hon faktiskt är så vacker på riktigt, att hon gått omkring hela sitt liv och tänkt samma tankar som du och att omtanken om dig är alldeles äkta. Det är en varm, ullig och kittlande känsla.
Jag vet att människor som är kära ofta uppfattas som mycket fåniga av omvärlden. De kan sitta och bara titta in i varandras ögon i timmar och har de bara varit ifrån varandra i några minuter och får syn på varandra igen så ler de som om de ser någon som varit borta i ett år. Precis så fånig är jag nu. Kan jag ens få ner några vettiga bokstäver på papperet och tänka några objektiva tankar som inte färgas av hennes blå ögon? Förmodligen inte.
Istället väljer jag att stjäla någon annans tanke. Igår hörde jag nämligen teorin om hur tvillingsjälar finner varandra. Det är egentligen ganska logiskt när jag tänker på det. Du går i din värld, hon går i sin. Men om det finns något ställe, någon liten punkt, där de två världarna nuddar varandra, då möts ni där. Ni kan ha liv som ser väldigt olika ut, ni kan bo på olika ställen, vara på olika platser i livet, men det finns minst en punkt där ni förr eller senare springer in i varandra. Tror du att det kan vara så? Jag hoppas att det är så. Jag hoppas att alla får en chans att hitta varandra.
/L
måndag 14 februari 2011
Idag och andra dagar
Hur Alla hjärtans dag kom till verkar ingen veta säkert. Det finns många olika historier om helgon och kärlek och traditioner, men egentligen vill vi nog bara få en orsak att kunna visa dem vi älskar hur vi känner. Behövs det en speciell dag för att visa andra hur vi känner? Kanske inte, men vissa kanske ibland kan behöva lite hjälp på traven, en orsak att ta chansen och våga fråga. Andra kanske behöver bli påminda när de börjar ta saker för givna. Men dagar för att visa kärlek är förstås alltid bra dagar.
Lika gärna som den som älskar någon gärna fångar tillfället att visa sin uppskattning, lika ogärna tar sig den som känner sig ensam igenom en sådan dag. Det kan vara olika svårt. På vissa platser märks inte Alla hjärtans dag. På andra platser är den mycket tydlig. I skolan minns jag att det pratades mycket om det och det brukade komma in någon och dela ut tulpaner i klassrummet, till vissa personer, de som var ihop med någon eller hade någon kompis som hade beställt blommor åt dem. Vi andra satt och avundades dem. Men var det egentligen så mycket kärlek där? Det kändes mer som någon meningslös ritual, något som visade vem som var populär och vem som inte var det.
Men jag minns sista gången det hände, det var en gång som var annorlunda. Det var på gymnasiet. Då var det inte längre lika många som var tillsammans med någon på skolan. Många hade träffat sina pojk- och flickvänner på andra ställen. Men det gick också att ringa in till skolan och beställa tulpaner åt dem som gick där om man ville. På Alla hjärtans dag kom så en kille in på lektionen med en stor blomhink, men konstaterade att i den här klassen var det bara en enda tulpan som skulle delas ut. Säkert hade alla anat vilka elever som var de möjliga alternativen. Jag minns fortfarande hur glad jag kände mig när tulpanen landade hos den fulaste flickan i klassen, hon som höll sig på sin egen kant och inte gjorde den minsta ansträngning för att bli populär. Hennes ögon lyste. Ingen visste vem hon hade fått blommor av, men ändå kändes det som att just då var alla bara glada för hennes skull och stämningen i klassrummet blev så skön. Det var första gången det var på riktigt.
Jag tror inte att Alla hjärtans dag spelar så stor roll när man är vuxen och vet vad det är att vara kär, att älska och att vara älskad. De dagar jag är älskad är alltid fina dagar oavsett om det råkar vara den 14 februari eller den 7 oktober. De dagar jag är ensam och ledsen är jag ensam och ledsen ändå. Och de dagar jag är ensam och mår rätt bra för att livet är skönt, solen skiner och mina vänner är så söta glömmer jag nog bort vilken dag det är.
Idag tänker jag på dig, på dina fina blå ögon, din lena varma hud, ditt smittande leende och hur det känns att kyssa dina läppar. Men det gör jag alla andra dagar också.
/L
Lika gärna som den som älskar någon gärna fångar tillfället att visa sin uppskattning, lika ogärna tar sig den som känner sig ensam igenom en sådan dag. Det kan vara olika svårt. På vissa platser märks inte Alla hjärtans dag. På andra platser är den mycket tydlig. I skolan minns jag att det pratades mycket om det och det brukade komma in någon och dela ut tulpaner i klassrummet, till vissa personer, de som var ihop med någon eller hade någon kompis som hade beställt blommor åt dem. Vi andra satt och avundades dem. Men var det egentligen så mycket kärlek där? Det kändes mer som någon meningslös ritual, något som visade vem som var populär och vem som inte var det.
Men jag minns sista gången det hände, det var en gång som var annorlunda. Det var på gymnasiet. Då var det inte längre lika många som var tillsammans med någon på skolan. Många hade träffat sina pojk- och flickvänner på andra ställen. Men det gick också att ringa in till skolan och beställa tulpaner åt dem som gick där om man ville. På Alla hjärtans dag kom så en kille in på lektionen med en stor blomhink, men konstaterade att i den här klassen var det bara en enda tulpan som skulle delas ut. Säkert hade alla anat vilka elever som var de möjliga alternativen. Jag minns fortfarande hur glad jag kände mig när tulpanen landade hos den fulaste flickan i klassen, hon som höll sig på sin egen kant och inte gjorde den minsta ansträngning för att bli populär. Hennes ögon lyste. Ingen visste vem hon hade fått blommor av, men ändå kändes det som att just då var alla bara glada för hennes skull och stämningen i klassrummet blev så skön. Det var första gången det var på riktigt.
Jag tror inte att Alla hjärtans dag spelar så stor roll när man är vuxen och vet vad det är att vara kär, att älska och att vara älskad. De dagar jag är älskad är alltid fina dagar oavsett om det råkar vara den 14 februari eller den 7 oktober. De dagar jag är ensam och ledsen är jag ensam och ledsen ändå. Och de dagar jag är ensam och mår rätt bra för att livet är skönt, solen skiner och mina vänner är så söta glömmer jag nog bort vilken dag det är.
Idag tänker jag på dig, på dina fina blå ögon, din lena varma hud, ditt smittande leende och hur det känns att kyssa dina läppar. Men det gör jag alla andra dagar också.
/L
fredag 11 februari 2011
Att ställa in ljuset rätt
Minns du att jag i mitt förra inlägg filosoferade över startsträckor och äventyr? Efter att jag hade skrivit ner mina tankar hamnade jag i soffan framför ett tv-program. Där satt människor som verkligen hade fått vara med om en riktig äventyrsperiod i rampljuset och jag insåg att ibland kan äventyret bli lite väl stort. Ibland tar det inte slut när man är trött och vill vila. En tjej som var popstjärna berättade att hon höll på att bryta ihop när det hade gått så långt att japanska turistbussar stannade utanför hennes hus och försökte titta in genom fönstren.
Det verkar vara en dröm för väldigt många människor att bli kända. Jag undrar hur många av dem som ångrar sig när de varit kända i några veckor och inser att allt deras privatliv plötsligt försvunnit? Jag vet inte hur det är med dig, men jag skulle inte vilja leva så. Jag tror inte jag skulle orka med det.
Kanske är det ändå inte att vara känd som är så många människors dröm? Kanske är drömmen för de allra flesta att vara uppskattad? För det är inte automatiskt samma sak. Kanske är du väldigt uppskattad på företaget där du jobbar, eller så är du framgångsrik inom någon mindre känd sport eller hobby, eller någon obskyr vetenskap. Inom ditt lilla fack vet alla vem du är, men på stan känner ingen igen dig. Kanske målar du vackra tavlor eller skriver fantastiska böcker, musik eller pjäser, utan att visa upp dig i medieljuset. Att bli hemlig popstjärna har nog varit svårt hittills, men nu kanske det går? Du kan lägga ut din musik på nätet så att miljoner människor kan höra den utan att veta vem du är.
Det viktigaste är nog att veta innan vad du ger dig in på; att ställa in ljuset rätt innan du kliver ut på scenen, att förstå hur mycket du kommer att synas och känna efter om du trivs med det.
/L
Det verkar vara en dröm för väldigt många människor att bli kända. Jag undrar hur många av dem som ångrar sig när de varit kända i några veckor och inser att allt deras privatliv plötsligt försvunnit? Jag vet inte hur det är med dig, men jag skulle inte vilja leva så. Jag tror inte jag skulle orka med det.
Kanske är det ändå inte att vara känd som är så många människors dröm? Kanske är drömmen för de allra flesta att vara uppskattad? För det är inte automatiskt samma sak. Kanske är du väldigt uppskattad på företaget där du jobbar, eller så är du framgångsrik inom någon mindre känd sport eller hobby, eller någon obskyr vetenskap. Inom ditt lilla fack vet alla vem du är, men på stan känner ingen igen dig. Kanske målar du vackra tavlor eller skriver fantastiska böcker, musik eller pjäser, utan att visa upp dig i medieljuset. Att bli hemlig popstjärna har nog varit svårt hittills, men nu kanske det går? Du kan lägga ut din musik på nätet så att miljoner människor kan höra den utan att veta vem du är.
Det viktigaste är nog att veta innan vad du ger dig in på; att ställa in ljuset rätt innan du kliver ut på scenen, att förstå hur mycket du kommer att synas och känna efter om du trivs med det.
/L
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)