Det finns en tid för allt, sägs det. Jag vet inte om det är sant, men jag skulle i varje fall kunna dela in livet i perioder av färgsprakande äventyr och perioder som jag skulle vilja kalla för startsträckor eller mellanakter. Har du också känt det? Ibland händer allting på en gång, ibland på ett mycket positivt vis och ibland så att allt bara rasar samman, och så finns det de där mellanperioderna när det känns som att det inte händer någonting alls. Det gör det förstås, men det som händer kanske går långsamt eller kommer i så små skopor att du inte märker hur hinken fylls på.
En sådan period kan vara när du återhämtar dig efter ett kraschat förhållande, eller när du knegar på och inte känner att du kommer någonstans på ditt jobb eller i skolan, eller kanske när du just insett att du är gay och behöver lite tid att smälta den insikten. Sedan infinner sig plötsligt en sådan där period när allt händer. Du kanske hittar kärleken när du minst anar det, du blir befordrad på jobbet, eller får ett alldeles nytt jobb, eller känner dig plötsligt redo att låta världen veta vem du är.
Händer sådana saker bara alldeles av sig själva? Ibland gör de nog det, men till en stor del sätter du förstås igång händelserna själv för att du känner att din startsträcka är över, att du är redo för äventyr. Och har du väl börjat fånga chanser, ta plats, väcka uppmärksamhet, så brukar fler möjligheter öppna sig av bara farten.
Oftast märker jag inte att jag befinner mig på en startsträcka förrän jag nått slutet av den eller när äventyret redan börjat. Det är då jag inser att jag faktiskt arbetat mig fram till det som händer nu, att startsträckan behövdes som förberedelse eller för att samla kraft.
Det känns som att det här kan bli ett färgsprakande år, en period då jag får njuta, när bra saker händer för att jag vill att de ska hända. Jag hoppas att världen är på min sida.
/L
söndag 30 januari 2011
tisdag 25 januari 2011
Starka drömmar
Jag tror jag har nämnt någon gång att jag inte brukar minnas det jag drömmer, men för några dagar sedan hade jag en mycket stark dröm som jag mindes klart när jag vaknade. Jag har fortfarande svårt att låta bli att tänka på den. Det som förvånade mig mest var vem jag drömde om, eftersom det var en person som jag inte träffat på tolv år och inte kände henne så väl ens då.
I drömmen skulle jag rädda henne. Det var helt klart för mig att jag måste rädda henne och jag visste att det bara var jag som kunde göra det. Ingen annan visste vilken fara hon svävade i. Det var en solig sommardag i ett land vid medelhavet. Kanske var det i Italien eller Grekland. Jag fick skjuts i en vacker träbåt och hoppade av vid en brygga nedanför ett stort vitt kalkstenshus med tinnar och torn. Därinne var det fullt av blå dörrar, fönster med blå fönsterluckor och blomkrukor med rosa blommor under, små små stenlagda gårdar, trappor upp och ner.
Det stora vita huset på vattnet var tydligen en skola. I skolan gick flickan som jag skulle rädda. Jag vet inte exakt vad jag skulle rädda henne ifrån. Först trodde jag att hon skulle försöka ta livet av sig för att hon kände sig så ensam, men sedan visade det sig att vattnet höjde sig och forsade fram och jag var tvungen att rädda henne undan det. Jag själv var nämligen av någon anledning helt orädd och osårbar och vattnet verkade inte alls farligt för mig. Det bara rann fram som en ljum bris runt mig i solskenet. Jag gick runt på skolan och frågade efter henne. Jodå, de visste vem hon var, men inte var hon befann sig just nu. Överallt hölls lektioner men hon hade gått iväg någon annanstans. Jag sprang fram och tillbaka i de små stentrapporna och letade efter henne. Vattnet rann nu nästan fram över taken på skolan. Rektorn för skolan, som tydligen var en liten blåklädd nunna deltog nu också i letandet efter den försvunna flickan. Alla andra elever hade nu försvunnit iväg, men det brydde vi oss inte om. Vi stod däruppe på taket och såg oss om, som om flickan snart skulle dyka upp, framtvingad från sitt gömställe av vattnet.
Sedan vaknade jag och det var först då jag blev förvånad. Det var då jag tänkte tillbaka, på gymnasiet och på den här flickan. Hon gick i en parallellklass och vi läste bara ett enda ämne tillsammans. Jag har nog inte tänkt på henne sedan jag slutade gymnasiet. Nu ser jag hur hon brukade stå och luta sig mot räcket i ljushallen utanför klassrummet medan hon väntade på att läraren skulle komma. Ibland satt hon och läste en bok. Det fanns en kille också, en omogen störig kille som alltid var på henne, kastade elakheter och uppförde sig hur barnsligt som helst. Då förstod jag inte vad han hade emot henne. Jag tyckte synd om henne att hon skulle behöva lyssna på hans dumheter jämt.
Nu när jag tänker tillbaka på det förstår jag mer. Hon låg så långt före honom. Hon var redan vuxen. Hon såg mer än den lilla skolan och människorna i den, hon såg livet som låg framför henne, hon läste böcker och lärde sig om världen och väntade tills alla andra skulle ha vuxit ikapp henne och vi skulle slippa ut ur skolan. Han var väldigt osäker. Han förstod henne inte och hennes trygghet gjorde honom rädd. Han måste få henne att vackla. Kanske tyckte han till och med om henne, men förstod inte hur han skulle handskas med henne. Jag brukade prata med henne ibland innan lektionen började, för jag tyckte hon var trevlig. Då kunde killen börja mucka med mig också. Stackars flicka. Jag undrar om hon kunde få några vänner alls när han hela tiden saboterade för henne.
Det är ungefär det jag minns från den tiden. Nu undrar jag bara: varför har jag en dröm om någon jag inte sett på tolv år? Är det normalt? Just när jag vaknade var jag i ett tillstånd mellan dröm och verklighet och jag minns att jag tänkte att jag genast måste kontakta henne, varna henne, hjälpa henne. Sedan landade jag i verkligheten och insåg att det nog skulle vara ganska konstigt att ringa till någon jag inte känner och varna för något som jag inte vet vad det är.
Tror ni att det kan finnas några korn av sanning i det man drömmer? I så fall vet jag inte vad den här drömmen ville säga till mig. Det går förstås att bestämma sig för att drömmar bara är ett underligt hopkok av tankar och upplevelser som hjärnan på något vis vill bearbeta. Då borde man inte bry sig om vad man har drömt. Men tänk om det en dag visar sig att jag borde ha gjort något? Vilket dåligt samvete jag skulle få då.
/L
I drömmen skulle jag rädda henne. Det var helt klart för mig att jag måste rädda henne och jag visste att det bara var jag som kunde göra det. Ingen annan visste vilken fara hon svävade i. Det var en solig sommardag i ett land vid medelhavet. Kanske var det i Italien eller Grekland. Jag fick skjuts i en vacker träbåt och hoppade av vid en brygga nedanför ett stort vitt kalkstenshus med tinnar och torn. Därinne var det fullt av blå dörrar, fönster med blå fönsterluckor och blomkrukor med rosa blommor under, små små stenlagda gårdar, trappor upp och ner.
Det stora vita huset på vattnet var tydligen en skola. I skolan gick flickan som jag skulle rädda. Jag vet inte exakt vad jag skulle rädda henne ifrån. Först trodde jag att hon skulle försöka ta livet av sig för att hon kände sig så ensam, men sedan visade det sig att vattnet höjde sig och forsade fram och jag var tvungen att rädda henne undan det. Jag själv var nämligen av någon anledning helt orädd och osårbar och vattnet verkade inte alls farligt för mig. Det bara rann fram som en ljum bris runt mig i solskenet. Jag gick runt på skolan och frågade efter henne. Jodå, de visste vem hon var, men inte var hon befann sig just nu. Överallt hölls lektioner men hon hade gått iväg någon annanstans. Jag sprang fram och tillbaka i de små stentrapporna och letade efter henne. Vattnet rann nu nästan fram över taken på skolan. Rektorn för skolan, som tydligen var en liten blåklädd nunna deltog nu också i letandet efter den försvunna flickan. Alla andra elever hade nu försvunnit iväg, men det brydde vi oss inte om. Vi stod däruppe på taket och såg oss om, som om flickan snart skulle dyka upp, framtvingad från sitt gömställe av vattnet.
Sedan vaknade jag och det var först då jag blev förvånad. Det var då jag tänkte tillbaka, på gymnasiet och på den här flickan. Hon gick i en parallellklass och vi läste bara ett enda ämne tillsammans. Jag har nog inte tänkt på henne sedan jag slutade gymnasiet. Nu ser jag hur hon brukade stå och luta sig mot räcket i ljushallen utanför klassrummet medan hon väntade på att läraren skulle komma. Ibland satt hon och läste en bok. Det fanns en kille också, en omogen störig kille som alltid var på henne, kastade elakheter och uppförde sig hur barnsligt som helst. Då förstod jag inte vad han hade emot henne. Jag tyckte synd om henne att hon skulle behöva lyssna på hans dumheter jämt.
Nu när jag tänker tillbaka på det förstår jag mer. Hon låg så långt före honom. Hon var redan vuxen. Hon såg mer än den lilla skolan och människorna i den, hon såg livet som låg framför henne, hon läste böcker och lärde sig om världen och väntade tills alla andra skulle ha vuxit ikapp henne och vi skulle slippa ut ur skolan. Han var väldigt osäker. Han förstod henne inte och hennes trygghet gjorde honom rädd. Han måste få henne att vackla. Kanske tyckte han till och med om henne, men förstod inte hur han skulle handskas med henne. Jag brukade prata med henne ibland innan lektionen började, för jag tyckte hon var trevlig. Då kunde killen börja mucka med mig också. Stackars flicka. Jag undrar om hon kunde få några vänner alls när han hela tiden saboterade för henne.
Det är ungefär det jag minns från den tiden. Nu undrar jag bara: varför har jag en dröm om någon jag inte sett på tolv år? Är det normalt? Just när jag vaknade var jag i ett tillstånd mellan dröm och verklighet och jag minns att jag tänkte att jag genast måste kontakta henne, varna henne, hjälpa henne. Sedan landade jag i verkligheten och insåg att det nog skulle vara ganska konstigt att ringa till någon jag inte känner och varna för något som jag inte vet vad det är.
Tror ni att det kan finnas några korn av sanning i det man drömmer? I så fall vet jag inte vad den här drömmen ville säga till mig. Det går förstås att bestämma sig för att drömmar bara är ett underligt hopkok av tankar och upplevelser som hjärnan på något vis vill bearbeta. Då borde man inte bry sig om vad man har drömt. Men tänk om det en dag visar sig att jag borde ha gjort något? Vilket dåligt samvete jag skulle få då.
/L
fredag 21 januari 2011
Ord för henne
Hon kom med baktung resväska, hon såg på mig med nyfiken plirighet, hon charmade omkull mig. Sedan reste hon iväg och efter sig lämnade hon en massa hål. Ett hål i soffan och ett i sängen där ingen varm kropp sträcker ut armarna efter mig och håller mig nära. Ett hål vid frukosten där inga fötter fångar mina under bordet och inga blå ögon möter min blick när jag tittar upp från tekoppen.
På jobbet bryter hon sig in i mina tankar. Ibland sitter hon bara där och ler och tittar på mig medan jag sorterar in papper i pärmen och försöker låtsas som att hon inte är där. Ibland kysser hon mig så passionerat att jag blir alldeles generad om någon råkar titta på mig just då.
Jag misstänker att hon läser det här nu, men det gör mig faktiskt ingenting, för jag tror redan att hon vet om det. Kanske är det första gången jag skriver ord för henne som är ord för dig.
/L
På jobbet bryter hon sig in i mina tankar. Ibland sitter hon bara där och ler och tittar på mig medan jag sorterar in papper i pärmen och försöker låtsas som att hon inte är där. Ibland kysser hon mig så passionerat att jag blir alldeles generad om någon råkar titta på mig just då.
Jag misstänker att hon läser det här nu, men det gör mig faktiskt ingenting, för jag tror redan att hon vet om det. Kanske är det första gången jag skriver ord för henne som är ord för dig.
/L
torsdag 20 januari 2011
Orden är olika stora, men finns ändå
En del människor är sparsamma med utrop, gillanden och komplimanger. Andra strösslar dem omkring sig så att det ligger drivor av billiga paljetter i deras spår. Det är svårt att veta vad orden är värda när de kommer från någon du inte känner. Den där komplimangen du fick, var den en som oräkneliga människor fått höra före dig, eller var den speciellt utvald bara för dig för att du lyckats beröra?
I boken Stolthet och fördom säger Mr Darcy: Your good opinion is rarely bestowed and therefore more worth the earning. Det är vackert, men jag har funderat en del på om han har rätt. Egentligen är det väl inte mängden beröm någon ger dig som räknas, utan ärligheten i det som sägs? Det känns så väl när det inte är äkta och du skruvar dig av obehag, eller tvärtom, när orden bara går rakt in och drar i dina mungipor och får dig att spinna som en katt.
Tänk dig att du vore ihop med en helt fantastisk kvinna som dessutom älskar dig. Ja, det är en trevlig tanke! Nej, försvinn inte iväg i den fantasin nu, jag är inte klar än. Det jag undrar är: Skulle du någonsin tröttna på att få komplimanger av henne? Om de var ärligt menade? Inte i första taget, eller hur? Eller skulle du föredra att hon bara sa en gång vartannat år hur mycket hon faktiskt uppskattar dig för att du skulle känna av det så mycket mer då? Det verkar knappast troligt.
Men låt oss gå tillbaka till de billiga paljetterna. Nu tror jag förstås inte att alla de människor som använder komplimanger ofta är falska på något sätt. Snarare verkar det som att orden är olika stora för olika människor. Vad känner du till exempel när du hör orden ”Jag älskar dig”? Är det något stort som berör på djupet, något du kanske bara säger till en enda person i hela ditt liv? Eller är det något du säger varje dag till din mamma, pappa, syster, bästis…?
För någon som är av den senare sorten kan det uppstå problem när hon stöter på någon av den tidigare sorten:
Sort 2: Men åh, du är den finaste..!
Sort 1: Eh.. (Oj, värst vad hon tar i…)
Sort 2: Tack raring! Älskar dig.
Sort 1: Eh.. varsågod..? (Hjälp! Vad i helvete sa hon? Älskar hon mig? Men vi känner ju knappt varandra!)
Ord är ofta svårtolkade och ord kan inte säga allt. Ändå tycker jag mycket om ord. De är en utmaning, ett sätt för mig att försöka visa dig vem jag är och vad jag känner. Ord är en länk som kan sätta mig i kontakt med människor jag aldrig träffat, låta mig läsa tankar som tänkts av någon som finns tusen mil bort eller levde för hundra år sedan. Och hur skulle jag ha kunnat uttrycka alla mina tankar i den här bloggen utan mina ord?
Så, orden, även om ni inte är fullkomliga, så har ni min kärleksförklaring.
/L
I boken Stolthet och fördom säger Mr Darcy: Your good opinion is rarely bestowed and therefore more worth the earning. Det är vackert, men jag har funderat en del på om han har rätt. Egentligen är det väl inte mängden beröm någon ger dig som räknas, utan ärligheten i det som sägs? Det känns så väl när det inte är äkta och du skruvar dig av obehag, eller tvärtom, när orden bara går rakt in och drar i dina mungipor och får dig att spinna som en katt.
Tänk dig att du vore ihop med en helt fantastisk kvinna som dessutom älskar dig. Ja, det är en trevlig tanke! Nej, försvinn inte iväg i den fantasin nu, jag är inte klar än. Det jag undrar är: Skulle du någonsin tröttna på att få komplimanger av henne? Om de var ärligt menade? Inte i första taget, eller hur? Eller skulle du föredra att hon bara sa en gång vartannat år hur mycket hon faktiskt uppskattar dig för att du skulle känna av det så mycket mer då? Det verkar knappast troligt.
Men låt oss gå tillbaka till de billiga paljetterna. Nu tror jag förstås inte att alla de människor som använder komplimanger ofta är falska på något sätt. Snarare verkar det som att orden är olika stora för olika människor. Vad känner du till exempel när du hör orden ”Jag älskar dig”? Är det något stort som berör på djupet, något du kanske bara säger till en enda person i hela ditt liv? Eller är det något du säger varje dag till din mamma, pappa, syster, bästis…?
För någon som är av den senare sorten kan det uppstå problem när hon stöter på någon av den tidigare sorten:
Sort 2: Men åh, du är den finaste..!
Sort 1: Eh.. (Oj, värst vad hon tar i…)
Sort 2: Tack raring! Älskar dig.
Sort 1: Eh.. varsågod..? (Hjälp! Vad i helvete sa hon? Älskar hon mig? Men vi känner ju knappt varandra!)
Ord är ofta svårtolkade och ord kan inte säga allt. Ändå tycker jag mycket om ord. De är en utmaning, ett sätt för mig att försöka visa dig vem jag är och vad jag känner. Ord är en länk som kan sätta mig i kontakt med människor jag aldrig träffat, låta mig läsa tankar som tänkts av någon som finns tusen mil bort eller levde för hundra år sedan. Och hur skulle jag ha kunnat uttrycka alla mina tankar i den här bloggen utan mina ord?
Så, orden, även om ni inte är fullkomliga, så har ni min kärleksförklaring.
/L
tisdag 18 januari 2011
Felaktig normbildning
Precis som det bildas en norm av vad alla människor därute i världen förväntar sig av olika situationer, så verkar det också bildas en norm inom mig, ett resultat av mina samlade erfarenheter i vissa situationer, som påverkar mina förväntningar på samma situationer i framtiden. Vissa av de här förväntningarna jag ofrivilligt samlat på mig är inte de jag skulle önska. Till exempel har jag träffat på så många flickor som har något problem som hejdar dem från att ge sig hän helt och fullt, att jag rent av förväntar mig att den jag träffar alltid har åtminstone något problem som förr eller senare kommer visa sitt fula ansikte. Det är förstås inte så att jag går runt och tänker så varje gång jag träffar någon, men eftersom det inte alls förvånar mig när det händer vet jag att det är något som jag i bakhuvudet räknat med.
Jag har nämnt det förut, att min drömkvinna inte har några förbehåll. Hon är inte rädd att ge av sig själv, inte så rädd att bli sårad att hon hellre gömmer sin kärlek, inte rädd för förhållanden, inte rädd för vad människor på stan tycker om henne och inte heller rädd för att visa vem hon är för sin familj och sina vänner. Låter det som en mycket stark och modig kvinna? Javisst, det är ju en dröm och hon är en drömkvinna! Men, det är just det jag ville komma till; sådana personer finns faktiskt på riktigt. I strömmen av dåliga erfarenheter hade jag nästan börjat vackla i tron. Har det hänt dig också, att du börjat tvivla på om de kvinnorna existerar eller om det bara är en myt?
Men plötsligt finns det någon där som bara helt ärligt ger av sig själv, som om det vore det självklaraste i världen, som om hennes kärlek var outsinlig och hennes hjärta osårbart. Du måste titta länge på henne och känna efter om hon verkligen är riktig. Men hon ler mot dig, nickar och bekräftar det. Sedan sätter hon dig i ett tillstånd som bäst beskrivs i en gammal vinyllåt med The Monkees. And then I saw her face. Now I´m a believer.
/L
Jag har nämnt det förut, att min drömkvinna inte har några förbehåll. Hon är inte rädd att ge av sig själv, inte så rädd att bli sårad att hon hellre gömmer sin kärlek, inte rädd för förhållanden, inte rädd för vad människor på stan tycker om henne och inte heller rädd för att visa vem hon är för sin familj och sina vänner. Låter det som en mycket stark och modig kvinna? Javisst, det är ju en dröm och hon är en drömkvinna! Men, det är just det jag ville komma till; sådana personer finns faktiskt på riktigt. I strömmen av dåliga erfarenheter hade jag nästan börjat vackla i tron. Har det hänt dig också, att du börjat tvivla på om de kvinnorna existerar eller om det bara är en myt?
Men plötsligt finns det någon där som bara helt ärligt ger av sig själv, som om det vore det självklaraste i världen, som om hennes kärlek var outsinlig och hennes hjärta osårbart. Du måste titta länge på henne och känna efter om hon verkligen är riktig. Men hon ler mot dig, nickar och bekräftar det. Sedan sätter hon dig i ett tillstånd som bäst beskrivs i en gammal vinyllåt med The Monkees. And then I saw her face. Now I´m a believer.
/L
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)