Romantisk, inte praktisk

Vad är romantik för dig? För mig är det att kärleken går före det praktiska och före vardagen. Saker jag tycker är romantiska är när du ställer in tvättstugan för att du längtar så efter mig, fastän vi sågs igår. När jag kysser dig adjö på morgonen och jag tio sekunder senare får ett sms: Dina kyssar gör mig knäsvag. När jag hittar en liten dikt som du i smyg pusslat ihop med min kylskåpspoesi: Jag njuter av speciell flicka, delikat kvinna, jag tänker: kyss mig. När du bara måste älska med mig, fastän det är sent och du ska upp tidigt i morgon. Vem behöver sömn när man är full av kärleksendorfiner?

Om det jag skrivit ovan har hänt på riktigt? Ja, det har det. Men jag har även varit med om motsatsen. I några veckor dejtade jag en flicka som jag först trodde var blyg, sedan trodde var otroligt praktisk och sedan insåg att hon nog närmast var en sociopat. Jag började misstänka att allt inte stod rätt till när vi hade bestämt att hon skulle komma över men jag framåt kvällen fick ett sms där det stod: Jag har tagit ur linserna och jag vill inte åka buss med glasögon. Det är inte det mest romantiska sms jag har fått...

/L

Hur vi hamnade i soffan

När jag såg henne på caféet infann sig en bekant känsla, en blandning av nervositet och uppgivenhet. Hon var alldeles för bra för att vara sann. Så vacker, söt, så otroligt sexig med det långa blonda håret utsläppt över skjortan, med väst och slips, med svartbågade glasögon och med hemlighetsfulla tankar dansande bakom glänsande ögon. Men hur ofta vågar man tro att man träffar en sådan person, blir kär och inser att ens känslor är besvarade? Jag gjorde det inte. Efter bara en stund kände jag mig mycket avslappnad när vi satt och pratade. Dels för att hon var så trevlig, men också för att jag visste att chansen var så liten att det skulle hända något mellan oss. Vi satt där i många timmar. Sedan skulle hennes tåg gå och vi sa hejdå. Vi sa inget om att ses igen och eftersom jag redan hade konstaterat att hon var perfekt borde den felande länken rimligtvis vara att hon inte tyckte att jag var lika fantastisk.

Dagen efter sysselsatte jag mig därför med andra saker och beslöt mig för att inte tänka på henne alls, för det skulle ändå vara helt i onödan och leda till besvikelse. På kvällen kom ett sms från henne som fick mig att börja vackla. Hon tänkte på mig.

Några dagar senare hörde hon av sig igen. Hon var i stan i något ärende. Jag tänkte att det inte kunde skada att chansa så jag frågade om hon ville ses och äta något. Det ville hon. Den gången pratade vi i ännu fler timmar och det började kännas oroväckande rätt. Hur hon såg på mig, hur jag fick henne att skratta, hur saker hon sa lät på gränsen till flirtiga.

Jag fick veta att hon skulle vara i stan i flera dagar veckan därpå för att gå på kurs. Hade hon någonstans att bo, undrade jag. Nej, det hade hon inte. Hon fick gärna sova på min soffa om hon ville, sa jag. Det ville hon. Redan då misstänkte jag väl att hon inte skulle sova på soffan. Åtminstone ville jag inte att hon skulle göra det. Det var helt andra saker jag ville göra med henne.

/L

Soffminnen

Vi sitter i soffan och pratar om något. Ingen av oss bryr sig om vad. Det är bara något vi gör automatiskt medan hennes ögon suger mig närmare och närmare. Jag vet att hon kan vara hård. Ingen skulle våga trampa på henne. Det kan vem som helst avgöra efter att ha pratat med henne en stund. Men nu öppnar hon sig helt. Hon är varm och avslappnad och det finns inget vaksamt kvar över henne. Det är som om hon lämnar över sig helt till mig. Jag minns att vi satte oss en bit ifrån varandra från början. Nu sitter vi vända mot varandra med knäna uppdragna, både hon och jag har armbågarna på soffryggen och huvudet lutat i handen. Vi har hamnat mycket närmare varandra än man får komma. Den där gränsen är passerad. Jag vet inte hur det gick till för jag minns inte att jag flyttat närmare henne. Hon vet att jag vill ha henne nu och jag vet att hon vill ha mig. Ändå sitter vi såhär. Länge länge. Jag njuter. Sedan kysser jag henne. Hon besvarar min kyss och tusen älvor dansar i mitt bröst. Snart ligger vi ner i soffan och hennes händer smeker mig. Jag undrar hur jag kunnat hålla mig ifrån hennes varma kropp så länge.

Jag knäpper upp hennes skjorta försiktigt. Jag vågar inte blinka. Kanske någon plötsligt rycker bort henne från mig om jag gör det. Eller kanske jag vaknar ur den finaste drömmen någonsin. Knapp efter knapp glider upp och hennes skyddande skal lämnar henne. Är det något förbjudet jag gör? Eller varför vågar jag knappt tro att får? Som det lilla barnet som inte kan förstå att det där stora paketet under granen verkligen skulle vara till mig. Men ingen väcker mig, ingen hindrar mig nu. När hon tittar på mig med de där mörka ögonen som drar i mitt hjärta vet jag att hon vill.

/L

Flickan i min klass

Hon hade långt blont hår, nästan alltid i hästsvans. När jag tänker tillbaka inser jag att hon nog inte var fantastiskt vacker, men just då var jag säker på att hon var det vackraste som existerade. Hennes skåp var tre dörrar bort från mitt, men hennes vänskap var ofantligt långt borta, förhindrad av murar hon aldrig skulle kunna se. Jag funderade mycket över henne. Hon gjorde ett intryck på mig som ingen annan hade gjort förut, men fastän jag inte ville något hellre än att bli hennes vän, var det något som hindrade mig. Varje gång jag försökte prata med försvann mina ord. Ingenting kom ut. Jo, ibland letade sig något otroligt fånigt eller irrelevant ut genom min mun. Jag undrar vad hon egentligen trodde om mig.

I säkert ett år gick jag runt och försökte reda ut mina känslor. Ville jag vara hennes vän? Eller ville jag kanske vara som hon? Och varför varför kunde jag inte prata med henne som en normal människa? Varför gjorde hon mig så fruktansvärt nervös?

Jag hade hört talas om sådana där homosexuella någon gång. Lesbiska. Kvinnor som älskade kvinnor. Jag visste att de fanns, men de var ett mysterium för mig. Tydligen kunde en kvinna kyssa en annan kvinna, älska med en annan kvinna. Men det måste kännas fruktansvärt fel. Det förstod ju var och en.

Något år senare började jag i en ny klass och jag fick en ny vän. Hon ville ta en promenad med mig i skogen. Där var lugnt och fridfullt och ingen annan människa syntes till i den fuktiga hösteftermiddagen. Vi gick på en skogsstig och pratade när hon plötsligt tog min hand och stannade. Jag trodde nog att hon behövde ta upp något ur väskan, men istället drog hon mig intill sig och kysste mig. Jag var helt oförberedd och förmodligen såg jag mest chockad ut för hon hasplade ur sig en ursäkt och började med snabba steg gå därifrån.

Tusen tankar virvlade runt i mitt huvud. Ingenting stämde. Det hade inte alls känts sådär jättefel som jag trodde. I själva verket hade det känts tusen gånger bättre än när den där pojken försökte köra ner tungan i min hals på festen några veckor tidigare.

Men jag behövde betänketid innan jag kunde kyssa henne igen. Det är inte varje dag någon vänder upp och ner på ens värld utan förvarning. Men jag är glad att hon gjorde det.

/L

Saknad som förföljer

The first cut is the deepest, sjöng en man på radion när jag var liten. Jag frågade pappa vad det betydde. Han försökte nog förklara så gott han kunde, men jag förstod förstås precis lika lite ändå. Tio år senare fick jag veta vad smärta är. Så oförberedd man är. När man just förstått vad det innebär att älska någon, när man just insett att det går att uppleva en sådan överväldigande lycka att inget annat i livet spelar någon roll, hur sårbar är man inte då? Man har släppt alla försvar och går gnolande mot sin undergång. Det är inte underligt att the first cut is the deepest när det slår mot en sådan oskyldig naiv varelse. Det är inte heller underligt att vi bygger upp något slags skydd för att inte behöva uppleva det helvetet igen. Man glömmer aldrig hur det kändes.

Att skala bort dig från mitt liv är som att skära bort bitar av mig själv. Varje strimla gör fysiskt ont. Ändå måste jag fortsätta för att inte bli galen. Sedan står jag där. Liten. Svag. Blödande. Den enda energi jag kan uppbringa går åt till att andas. Inne i mig finns bara tomhet.

/L

Gnistor

Det kan inte alltid flyga gnistor i luften. Man VILL att det ska flyga gnistor i luften, men nog är det bara en sällsynt lyckosam slump som sätter eld i vindarna så att två själar kan finna varandra. Det är lätt att låta sig luras. Lätt att lura sig själv, att låta längtan ta över. Att forma en främlings skepnad till något man vill se. Jag har aldrig haft gott om tålamod. Helst skulle jag vilja ha allting och på en gång. Men i vissa frågor har jag inget att säga till om.

/L

Till alla unga

Nu har jag fyllt 30 år. Nej, ni behöver inte oroa er. Jag tänker inte skriva någon klagovisa om åldrandets plågor. Jag är tacksam. När jag var 14 var jag liten och rädd. Världen var stor och obegriplig. Jag visste inget om den och inget om min plats i den. Hur vet man vem man är?

En klok kvinna sa till mig när jag var liten, att man är det man tycker om. Ser man till exempel en person som man tycker är alldeles fantastisk, som gör så väldigt bra saker, då ska man givetvis ta efter henne. Det är inget att skämmas för eller något man behöver vara rädd för att inte kunna leva upp till. Det finns inte en fantastisk person därute. Det finns tusentals människor som gör bra saker och man kan låta sig imponeras av alla och ta till sig delar av dem för att bygga upp sig själv. För man väljer själv vem man är. Det tar tid förstås, att komma på vem man trivs med att vara, men till slut börjar en hel person växa fram. Det som är du. Och det är bara du som måste leva med dig själv hela ditt liv.

Något jag minns från när jag var liten var att jag inte förstod att jag fick välja själv. När man går i skolan är man utlämnad till en begränsad krets människor och just där och då känns det som att det är de människorna som avgör vem man är och vad som är rätt. Sedan, plötsligt en dag, är skolan slut och de där människorna finns inte mer. Allteftersom kommer nya människor in i ens liv, men inte alls på samma sätt. De nya människorna väljer man själv. De nya människorna passar ihop med ens egna åsikter och intressen. Det är en befrielse.

När det gäller kärlek och vänskap kan jag också känna att jag blivit äldre. Jag tror att jag kan kalla det att jag blivit kräsen. Eller kanske bättre på att urskilja? Jag kan enklare se fällorna, undvika nitarna, låta bli att kasta mig huvudstupa in i något som jag egentligen vet från början att det aldrig kommer att sluta väl. Jag nöjer mig inte med att vara någons tillfälliga lek, någons andrapris, eller någons livlina. Jag låter mig inte bli förnekad och trampad på. Kvinnan i mitt liv kan omöjligt vara något annat än en kvinna som respekterar mig och vill ge all sin kärlek bara till mig.

/L

Möten som inte ägt rum

Det finns så många spännande människor kvar att träffa. Jag ser redan fram emot alla möten som ännu inte ägt rum. En gång kommer jag att se tillbaka på mig själv där jag sitter idag. Jag kommer att tänka:

Är det inte underligt! Där sitter hon, så lugn och oberörd, helt ovetande om att hon om tre veckor, mellan bokstäverna P och Q i den skönlitterära hyllan, kommer att träffa den som kommer bli en av hennes allra bästa vänner, att hon om ett år kommer springa in i sitt livs kärlek i regnet på vägen till bussen och blöta ner hennes finaste kjol när hon snubblar i en brun vattenpöl och inte ens det vet hon, att det om tre år kommer att dimpa ner ett skrynklat brev på hennes hallmatta som kommer att förändra allt.


/L

Min egen festival

Jag är inte superfeminist, inte vänster, inte vegan och jag har inte ens någon kaxig mohikanfrisyr. Ibland känner jag mig lite vilsen på Pridefestivalen. Ja, nästan lite utanför. Kan vi inte starta en till festival för bara mig och mina drömkvinnor? En festival för smarta, humoristiska, söta, långhåriga, lagom sminkade schlagerflator i tighta jeans och med dinglande ringar i öronen. Dessutom ska de alla vara under 1,70 så att jag kan se bra på konserterna. Mmm, vilken dröm!

/L