I min strävan att bli en ny (lesbisk) Oscar Wilde konstaterar jag idag: Kärleken är som en bruksanvisning från Ikea. Det ser mycket enklare ut på bilden.
Vägen var så tydligt utstakad. Jag visste redan när jag var liten hur mitt liv skulle se ut: Jag skulle gå i skolan och få bra betyg, sedan hitta ett arbete och en man och sedan pussa honom så att vi fick barn. Lätt som en plätt. Det enda krångliga med vuxenlivet verkade vara det där med att deklarera.
Det blev inte riktigt som det var tänkt. När det där första stöket var över, med att komma på vem jag är, då väntade ännu svårare prövningar; att hitta henne. Och jag tror förstås inte att det slutar där. När man väl packat upp alla spånskivor och lagt ut dem på golvet, då saknas en skruv, man bryter nageln och hammaren är försvunnen.
Ibland funderar jag på om livet är enklare för den som inte är en hopplös romantiker? Det kan jag inte svara på själv, för jag är precis en sådan. Medan jag drömmer, hoppas och fantiserar ser jag människor omkring mig som har en helt annan syn på livet, kanske en mer praktisk, eller mer komplex och ibland kanske också mer pessimistisk syn. Det finns alla sorter därute; hon som nöjer sig med trevligt sällskap och inte längtar efter någon passion, hon som inte kan älska alls på grund av tidigare livserfarenheter och hon som inte vill försöka längre för att det ändå bara slutar olyckligt. Men frågan är om livet blir särskilt mycket enklare för att man bestämmer sig för något sådant. Säkert finns det något annat som tjorvar sig istället.
Om jag under min barndom hade matats med hårda fakta om livets komplexitet och orättvisor istället för med Hollywoodfilmer med lyckliga slut, hade jag då haft en annan livssyn? Nej, förmodligen inte. Och för att förtydliga har jag inte heller suttit hela dagarna och sett Hollywoodfilmer med lyckliga slut. Jag vet redan att det finns andra livsöden, men det är inte dem jag hoppas på och därför är det inte heller de drömmarna som bor i mitt bröst. Jag är förstås inte ensam. Det finns en orsak till att de skapas, alla de där filmerna med de lyckliga sluten, alla berättelser om kärlek så stark att den inte kan stoppas av någon. Det är inte bara min dröm, det där att hitta någon som förstår, någon som vill luta sig mot mig och stödja mig tillbaka, någon som vill vara nära mig, dela allt, njuta och skratta, värma mig när jag fryser och trösta mig med mjuka kramar när jag är ledsen. Jag har varit lyckligt lottad som har fått uppleva det.
Sagorna i Hollywoodfilmerna är oftast mycket begränsade i sina handlingar, det inser nog de flesta direkt, och säkert mer och mer ju längre de har levt och upplevt. I filmen är det en man som möter en kvinna, något problem uppstår, problemet löses, de båda gifter sig och lever lyckliga i alla sina dagar. För mig spricker det redan i första scenen, eftersom jag är en kvinna som älskar en kvinna. Men i min film är det förstås så rätt som det bara kan bli.
I de flesta förhållanden tror jag inte heller att de båda karaktärerna lever under blå himmel och dansar över sommarängar resten av sitt liv. Till skillnad från Hollywoodfilmen dyker de flesta problemen upp efter att de funnit varandra. Det är då som hans far går bort och hon förlorar arbetet och deras barn föds med speciella behov och huset måste renoveras och pengarna tar slut. Och det är då det är upp till bevis. Det är då de märker om deras kärlek är värd att kämpa för. Som obotlig romantiker hoppas jag förstås att den är det, att den bara växer sig starkare för varje prövning den består.
Jag tror att kärleken är som alla andra barn; att den behöver mängder av omtanke och omvårdnad från sina föräldrar när den är liten. Med tiden växer den sig sedan stark och ödmjuk, flexibel och uthållig, och får ett stort självförtroende. Den vet att den klarar av att resa utomlands ensam, vara utan kramar några dagar, stötta den som är ledsen och se ljuset även i den mörkaste vardagen och hitta ut ur de snårigaste skogarna. Men det är ju bara vad jag tror.
/L
