När jag var liten tyckte jag att vuxna var tråkiga och jag var rädd för att jag en dag skulle behöva fylla i en deklaration. Det var förmodligen bland det svåraste som fanns och jag visste att jag omöjligt skulle klara av en sådan sak utan hjälp. Vuxna gjorde ofta saker som verkade både tråkiga och väldigt svåra. Det bästa vore nog att slippa bli vuxen. Men hur gick det med det egentligen? Förmodligen är jag vuxen nu, i alla fall åldersmässigt. Och med tiden kommer tålamod och kunskap som gör att jag kan sitta still en hel dag på mitt jobb och kanske till och med lista ut hur en deklaration ska fyllas i om jag har tur. Betyder det då att jag blivit lika tråkig som de vuxna var när jag var liten? Jag försöker verkligen streta emot. Jag vill inte låta de tråkiga ansvarsfulla delarna av mitt liv ta upp så stor plats att det inte finns plats för fantasi och kreativitet. Nej, det får aldrig hända.
När jag blev tonåring upptäckte jag kärlek och känslor. Tonåringarna omkring mig blev ihop med varandra, pratade med varandra och om varandra, kysstes, tafsades, förälskade sig, sårades, skrattade och grät. Men de äldre, de verkade så lugna i sitt sätt att förhålla sig till varandra. De flesta föräldrar jag såg, de talade så praktiskt om middagsmat, påskledigheter och nya vinterdäck. De kramades och pussades inte. De hade inga problem att hålla sig ifrån varandra och verkade inte längta ihjäl sig efter varandra när de gick till sina jobb. Jag vande mig nog vid att det var sådana de var. Men jag måste ha haft fel. Kanske gömde de sin kärlek och sparade den tills de var ensamma, eller så lät de sin stressiga vardag komma i första hand medan deras kärlek låg i bakgrunden och de ändå visste att den fanns där. Jag tror inte att kärlek blir mindre fin när man är vuxen. Den kan nog nästan bli finare, eller starkare, när man lärt sig lite mer om hur den fungerar. Det enda kruxet är nog att inte glömma bort den för att man är upptagen av att tänka på dagislämning och nästa tvättid. Så långt har jag inte hunnit i mitt liv, men jag hoppas att jag aldrig kommer att kunna låta bli att kyssa dig, hålla om dig och säga att jag älskar dig. Det känns inte som att det skulle kunna hända.
När jag blev myndig tyckte jag att det var konstigt att människor över fyrtio inte gick ut och dansade. De hade tappat lusten för sådant påstod de. Men kunde det verkligen vara så? Kan man tappa lusten för att dansa? Jag misstänkte att de bara inte vågade för att de var gamla. Nu har jag insett att det faktiskt är många över fyrtio som dansar, men de dansar inte på klubbar utan på danspalats. De dansar pardanser med svåra steg och de verkar ha väldigt roligt. Kanske borde jag också lära mig dessa svåra steg så att även jag får dansa när jag fyllt fyrtio. Alternativt får jag skaffa mig ett arbete på ett företag där det arrangeras många firmafester, för där har jag hört att det brukar dansas loss. Tanterna sparkar av sig skorna och gubbarna hänger slipsarna i pannan och vrider på ölmagen. Nej Älskade, vi måste lära oss de svåra dansstegen och hitta ett fint ställe att dansa oss gamla på. Vi ska dansa med klass, utan fettvalkar och ölmagar, utan slipsar i pannan, i vackra klänningar, nyktert närvarande och bara vara varandras genom melodierna.
Det är fortfarande mycket jag inte vet om att bli äldre. Jag kan bara berätta för er om den lilla bit jag har kommit, men det finns fortfarande saker jag undrar över. Hur ser äldre människor på varandra? Jag misstänker att de ser något helt annat än det jag ser. Jag misstänker att de är bättre på att se hur någon har sett ut, när personen var yngre, och jag misstänker också att de ser mer personlighet och mindre yta. Det ska bli spännande att se om jag, när jag är tant, kommer att spana in andra gamla tanter och tänka: Wow, vad hon är snygg!
/L
