Att bli äldre

När jag var liten tyckte jag att vuxna var tråkiga och jag var rädd för att jag en dag skulle behöva fylla i en deklaration. Det var förmodligen bland det svåraste som fanns och jag visste att jag omöjligt skulle klara av en sådan sak utan hjälp. Vuxna gjorde ofta saker som verkade både tråkiga och väldigt svåra. Det bästa vore nog att slippa bli vuxen. Men hur gick det med det egentligen? Förmodligen är jag vuxen nu, i alla fall åldersmässigt. Och med tiden kommer tålamod och kunskap som gör att jag kan sitta still en hel dag på mitt jobb och kanske till och med lista ut hur en deklaration ska fyllas i om jag har tur. Betyder det då att jag blivit lika tråkig som de vuxna var när jag var liten? Jag försöker verkligen streta emot. Jag vill inte låta de tråkiga ansvarsfulla delarna av mitt liv ta upp så stor plats att det inte finns plats för fantasi och kreativitet. Nej, det får aldrig hända.

När jag blev tonåring upptäckte jag kärlek och känslor. Tonåringarna omkring mig blev ihop med varandra, pratade med varandra och om varandra, kysstes, tafsades, förälskade sig, sårades, skrattade och grät. Men de äldre, de verkade så lugna i sitt sätt att förhålla sig till varandra. De flesta föräldrar jag såg, de talade så praktiskt om middagsmat, påskledigheter och nya vinterdäck. De kramades och pussades inte. De hade inga problem att hålla sig ifrån varandra och verkade inte längta ihjäl sig efter varandra när de gick till sina jobb. Jag vande mig nog vid att det var sådana de var. Men jag måste ha haft fel. Kanske gömde de sin kärlek och sparade den tills de var ensamma, eller så lät de sin stressiga vardag komma i första hand medan deras kärlek låg i bakgrunden och de ändå visste att den fanns där. Jag tror inte att kärlek blir mindre fin när man är vuxen. Den kan nog nästan bli finare, eller starkare, när man lärt sig lite mer om hur den fungerar. Det enda kruxet är nog att inte glömma bort den för att man är upptagen av att tänka på dagislämning och nästa tvättid. Så långt har jag inte hunnit i mitt liv, men jag hoppas att jag aldrig kommer att kunna låta bli att kyssa dig, hålla om dig och säga att jag älskar dig. Det känns inte som att det skulle kunna hända.

När jag blev myndig tyckte jag att det var konstigt att människor över fyrtio inte gick ut och dansade. De hade tappat lusten för sådant påstod de. Men kunde det verkligen vara så? Kan man tappa lusten för att dansa? Jag misstänkte att de bara inte vågade för att de var gamla. Nu har jag insett att det faktiskt är många över fyrtio som dansar, men de dansar inte på klubbar utan på danspalats. De dansar pardanser med svåra steg och de verkar ha väldigt roligt. Kanske borde jag också lära mig dessa svåra steg så att även jag får dansa när jag fyllt fyrtio. Alternativt får jag skaffa mig ett arbete på ett företag där det arrangeras många firmafester, för där har jag hört att det brukar dansas loss. Tanterna sparkar av sig skorna och gubbarna hänger slipsarna i pannan och vrider på ölmagen. Nej Älskade, vi måste lära oss de svåra dansstegen och hitta ett fint ställe att dansa oss gamla på. Vi ska dansa med klass, utan fettvalkar och ölmagar, utan slipsar i pannan, i vackra klänningar, nyktert närvarande och bara vara varandras genom melodierna.

Det är fortfarande mycket jag inte vet om att bli äldre. Jag kan bara berätta för er om den lilla bit jag har kommit, men det finns fortfarande saker jag undrar över. Hur ser äldre människor på varandra? Jag misstänker att de ser något helt annat än det jag ser. Jag misstänker att de är bättre på att se hur någon har sett ut, när personen var yngre, och jag misstänker också att de ser mer personlighet och mindre yta. Det ska bli spännande att se om jag, när jag är tant, kommer att spana in andra gamla tanter och tänka: Wow, vad hon är snygg!

/L

Gamla och nya blommor

När jag går på Pridefestivalen poppar de upp ur marken som blommor omkring mig, alla minnen från tidigare års festivaler. Jag minns hur det kändes den allra första gången jag vågade mig in i parken i Tanto, hur spännande det var med alla människor och alla förväntningar. Jag minns det där året när jag var så väldigt kär i den där tjejen och jag minns alla de vänner jag gick till parken och till festerna med de olika åren. Jag minns stunder då jag hade umgåtts med så roliga människor och dansat hela natten att jag kände mig alldeles lycklig och nästan blev rädd att det aldrig skulle hända mer.

Men saker förändras och människor försvinner, för så fungerar livet. Men jag förstår nu att det inte behöver innebära att det blir sämre. Du har inte samma vänner hela livet, för ni växer åt olika håll och träffar andra vänner som säkert är minst lika trevliga. Gayställen läggs ner hela tiden, men andra öppnas. Prideparker byts ut, men besökarna och stämningen hittar dit ändå.

I år kände jag inte att jag ville springa på tusen seminarier och fester. Nej, det kändes så bra att bara spatsera runt i parken och att njuta av paraden. Men det allra bästa i år var förstås att jag fick gå med Dig.

/L

och följer vägens vita band mot ljusa äventyr

Jag går längs en grusväg i sommarmorgonen. Som när jag var liten och världen var spännande och oupptäckt. Smultron gnistrar som skatter i gräset och ingen vet vad som döljer sig i mörkret bakom granarna. Men det vill jag inte ta reda på idag. Det är inte dit jag vill gå. Jag tassar ivrigt fram med för mjuka fotsulor över det hårda gruset, för bakom nästa krök breder havet ut sig. Och äventyren väntar. Den sortens äventyr som jag sparar i hjärtat och som kommer att sprida sin värme i resten av mitt liv. Som surret från utombordaren som jag hummar med i, känslan av båten som hoppar mot vågorna, pappa som skrattar när det stänker på oss, doften av soliga klippor och sjögräs, min syster och jag som sjunger Nu grönskar det i stämmor. Alltid finns mina minnen hos mig, att ta fram och lyssna på, lukta och känna.

Vet du vad jag menar? Har du också minnen som är sådär stora och tjocka att de tagit med sig varje detalj när du sparade dem? Jag vill aldrig glömma bort att det går att öppna sig så mycket att världen kommer ända in i djupet av mig. Som när jag var liten. Jag vill inte tro att det här att bli vuxen är samma sak som att sluta njuta. Ibland är det så skönt att bara slappna av och verkligen ta in just den stunden som jag befinner mig i. Det finns många äventyr kvar att uppleva och många minnen kvar att skapa.

Jag tycker om när du går med mig på vägen. Jag sparar din blåa blick och din mjuka hud någonstans mellan känslan av att dra fingertopparna över gräset, att sätta ner foten på de där vågorna som bildats i sanden på havsbottnen och att nyvaken dricka den första klunken te i trädgården medan fåglarna sjunger så stort fastän de är så små.


/L

Att somna hos dig

Inget är så lent som din hud. Inget så svårt att hålla sig ifrån. Magiskt sänder den ut stjärnor och elektriska impulser. Den är mjuk, givmild och varm. Så varm att vi måste lyfta på täcket och svalka oss. Intill mig sänder den budskap över till min hud, små signaler av trygghet och kärlek och jag somnar så lugnt vid din sida.

/L

Berörd av fantasi

Tänk så många människor det finns som lockar fram något positivt i dig. Några får dig att le i mataffären. Några blir dina vänner. Några har så många vackra sidor att de är svåra att låta bli. Några blir du kanske till och med ihop med ett tag. Men hur många vackra sidor behövs, för att nå ända in till dig, till den där djupaste punkten, där du verkligen blir berörd? Kanske är det inte en viss mängd egenskaper som behövs. Kanske är vissa sidor hos en människa viktigare än andra, just för dig?

Jag insåg något idag. Det var precis efter det att det hade ringt på dörren och brevbäraren stod utanför med tre stora kuvert fulla av foton. Han ville räcka över dem personligen, så att de inte skulle bli tillknycklade när han släppte ner dem genom brevlådan. Jag blir så glad av sådana saker, av människor som bryr sig om mig fastän jag inte känner dem. Jag tackade brevbäraren och gick in i min lägenhet igen. Men jag hade bara hunnit ta tre steg innan jag hörde brevlådan öppnas och han släppte ner ett litet kuvert som han hade glömt.

Jag kände genast igen det och jag fylldes genast av förväntan. Min prinsessa ritar alltid mycket fina adresslappar på sina brev, så jag ser alltid på långt håll att de är från henne. Inne i kuvertet låg spelkort från kortspelet Svarte Petter, och de berättade en mycket söt historia om saker vi kunde göra tillsammans.

Jag tror inte jag kan förklara för er hur lycklig jag blev när jag satt med korten i min hand, de där som jag spelade med när jag var liten, med en blandning av överraskning, sentimental igenkänning och kärlek i bröstet. Och det var då jag insåg det: att jag hela mitt liv längtat efter att få en historia berättad med spelkort skickad till mig med posten.

Nej, jag menar förstås inte att det är själva korten jag vill åt. Det är att hon kommit på idén som fascinerar mig. Ingen jag känner eller har känt skulle någonsin komma på något sådant. Vilka fantastiska egenskaper mina vänner och exflickvänner än må ha, om de varit snälla, roliga, flitiga, praktiska, sexiga eller smarta; ingen skulle förstå hur glad jag skulle bli. Jag tittar på den glada flickan på kortet som håller i en stor våffla och nu vet jag vad som når ända in till mig. Du är min favoritglass i smakerna fantasi, mod och omtänksamhet.

/L

Minnet av min man

Glädjen och stoltheten som fyllde mig var obeskrivlig när jag lade ifrån mig mitt allra första verk. Jag hade skrivit och illustrerat det själv. Tre långa timmar låg nu framför mig innan min pappa, svenskläraren, skulle dyka upp och hämta mig från dagis. Under hans näsa skulle jag då hålla upp det ovärderliga exemplaret av Den Lille Kuen.

Ett visst mått av irritation steg upp i min treåriga kropp när pappa till slut dök upp, berömde mig, men sedan försiktigt frågade vad en Ku egentligen var. Typiskt. Jag hade visat min bok för alla dagisfröknarna och ingen av dem hade berättat att det stavades ”tjuv” och inte ”ku”. När jag fick reda på det ställde jag dem förstås mot väggen, men de sa bara att de tyckte det var fantastiskt att jag hade kunnat skriva hela texten själv fastän jag var så liten. Det brydde jag mig förstås inte om. Jag var arg. Tänk bara, så många ställen i boken jag hade skrivit ”ku” på. Hur skulle jag nu kunna ändra alla utan att det såg jättefult ut?

Alla de här minnena kom tillbaka till mig, så tydliga, när pappa hade tömt en låda på vinden och plötsligt höll fram Den Lille Kuen framför mig. Jag blev så glad när jag läste den. Det var inte bara skapandet av boken jag mindes, det var alla barnen på dagis, fröknarna, de otäcka galonbyxorna, hur svårt det var att veta på vilken sida man skulle lägga kniven och gaffeln, Mattias som jag skulle gifta mig med, när Martin och jag lekte Girardelli och Jonas Nilsson i skidbacken, när Rickard klippte sönder sina manchesterbyxor med saxen... Ja, alla de där småsakerna som jag inte ägnat en tanke åt på 25 år.

Alla föräldrar därute, lova att ni inte slänger bort alla era barns minnessaker. Några måste ni spara. För även om minnena med tiden göms långt bak i hjärnan när era barn blir vuxna så kan de triggas fram med lite hjälp, av en teckning, av ett foto eller av en lapp med det första de skrev.

Jag undrar förresten om Mattias minns att vi skulle gifta oss. Vi tappade liksom bort varandra där efter dagis när vi började olika skolor. Men det var kanske lika bra, för han hade nog ändå inte tänkt sig att hans fru skulle vara lesbisk.

/L

Nu vaknar naturen

Idag är det vår i min stad. Det är inte bara det att solen värmer mina vita armar. Det är något som ligger i luften. Spänningen, det oväntade, möjligheterna, allt har väckts till liv och det dansar runt bland de nyvakna buskarna och ovanför huvudena på de frisläppta grässtråna. Nu har vi sovit tillräckligt. Det är dags att låta livet leka med oss och släppa in alla okända inviter. Känner du hur energin växer inom dig? Snart orkar du allt du vill.

/L

Liksom magneter

Nej, inte går det att låta bli att älska någon bara för att hon är långt bort, men ibland är det jobbigt att min drömkvinna som finns på riktigt inte finns där jag själv finns. Det är något med det som känns så onödigt. Det borde räcka med att vi båda är överens om att vi vill vara tillsammans tycker jag. Jag kan bara tänka mig hur många människor därute i världen som också sitter och längtar efter någon som är för långt bort.

Längtan, är det verkligen bara en känsla eller är det en blandning av flera? Det är svårt att förklara den. Jag är glad för att hon finns, ledsen för att hon inte finns här, glad för att jag snart ska få se henne igen, ledsen för att jag inte får hålla om henne nu på en gång. Och så är det det där som drar i mig, ibland någonstans mellan bröstet och magen och ibland i hela kroppen.

För det är inte bara i tankar och känslor jag längtar efter henne. Ibland känns det som att hela min kropp är magnetisk och vill dra henne till mig, som att min hud behöver hennes närhet och hennes beröring, som att den vant sig vid att ha någon som bryr sig om den. Jag försöker förklara för den att den måste vänta några dagar till, men den lyssnar inte på mig. Det är som att säga till en hungrig baby att den kan sluta skrika nu för att den ska få mat om en kvart.

Det enda som kan stilla längtan lite är att förflytta mig dit jag vill i fantasin. Att tänka på alla de där sakerna som kommer, om en vecka, om en månad, om tre månader: Hur vi sitter på ett café i sommarkvällen, badar i havet eller upplever alla de där nya platserna tillsammans. Eller kanske bara att det blir en vår där jag kan hålla hennes hand utan vantar, följt av en sommar där jag kan smeka hennes bara axel när jag vill. Mm. Tror jag ska hålla fast den tanken ett tag.

/L

Långt härifrån

När du har sprungit på någon i den där punkten, den där era världar möts, då är den punkten det första du ser hos henne. Den är grinden till en ny värld, till hennes liv och allt som finns att upptäcka där. Förmodligen börjar ni med att slå er ner där, mitt i grinden, och bara berätta om vad som finns på andra sidan. Sedan blir nyfikenheten för stor och ni vill se allting med egna ögon. Den nya världen blir förstås ännu mer okänd och spännande om den skiljer sig mycket från din. Kanske måste du ta flyget eller tåget för att få se den.

Det är en pirrande känsla när du närmar dig målet. När jag var liten och hade läst en sagobok kunde jag ibland få en sådan längtan att få kliva in i bokens värld och få se allt det där som berättades om med egna ögon. Det gick förstås aldrig och det var mycket irriterande. Känner du igen det? Kanske är det därför det är svårt att förstå att den världen du ska få se nu verkligen kommer att släppa in dig. Men när du öppnar grinden och det första du möts av är hennes omfamning slappnar hela kroppen av och bäddar nöjt fram de finaste kuddarna för alla nya intryck att sitta på. Jag tror att verklighetssagor kan vara minst lika vackra som dem i fantasin.

/L

Från och med du

När jag började skriva Ord för henne visste jag inte vem hon var. Nu är hon någon som finns på riktigt. Det är alldeles fantastiskt och samtidigt mycket underligt på en gång.

Så länge kan du gå omkring med Phil Collins ord i bakhuvudet. Kärleken kan inte skyndas på, säger han. Du måste bara vänta. Och du börjar undra om det verkligen finns någon som tänker som du, som delar dina intressen och förstår din konstiga humor. Då dyker någon plötsligt upp. Kanske förstår du inte från början att det är hon. Det skulle kunna vara en slump att hon råkat trycka på rätt knappar några gånger i rad, de där som får dig att skratta, att bli rörd eller imponerad. Men sedan, när upplevelserna bara fortsätter ramla in, tvingas du inse att hon faktiskt är så vacker på riktigt, att hon gått omkring hela sitt liv och tänkt samma tankar som du och att omtanken om dig är alldeles äkta. Det är en varm, ullig och kittlande känsla.

Jag vet att människor som är kära ofta uppfattas som mycket fåniga av omvärlden. De kan sitta och bara titta in i varandras ögon i timmar och har de bara varit ifrån varandra i några minuter och får syn på varandra igen så ler de som om de ser någon som varit borta i ett år. Precis så fånig är jag nu. Kan jag ens få ner några vettiga bokstäver på papperet och tänka några objektiva tankar som inte färgas av hennes blå ögon? Förmodligen inte.

Istället väljer jag att stjäla någon annans tanke. Igår hörde jag nämligen teorin om hur tvillingsjälar finner varandra. Det är egentligen ganska logiskt när jag tänker på det. Du går i din värld, hon går i sin. Men om det finns något ställe, någon liten punkt, där de två världarna nuddar varandra, då möts ni där. Ni kan ha liv som ser väldigt olika ut, ni kan bo på olika ställen, vara på olika platser i livet, men det finns minst en punkt där ni förr eller senare springer in i varandra. Tror du att det kan vara så? Jag hoppas att det är så. Jag hoppas att alla får en chans att hitta varandra.

/L

Idag och andra dagar

Hur Alla hjärtans dag kom till verkar ingen veta säkert. Det finns många olika historier om helgon och kärlek och traditioner, men egentligen vill vi nog bara få en orsak att kunna visa dem vi älskar hur vi känner. Behövs det en speciell dag för att visa andra hur vi känner? Kanske inte, men vissa kanske ibland kan behöva lite hjälp på traven, en orsak att ta chansen och våga fråga. Andra kanske behöver bli påminda när de börjar ta saker för givna. Men dagar för att visa kärlek är förstås alltid bra dagar.

Lika gärna som den som älskar någon gärna fångar tillfället att visa sin uppskattning, lika ogärna tar sig den som känner sig ensam igenom en sådan dag. Det kan vara olika svårt. På vissa platser märks inte Alla hjärtans dag. På andra platser är den mycket tydlig. I skolan minns jag att det pratades mycket om det och det brukade komma in någon och dela ut tulpaner i klassrummet, till vissa personer, de som var ihop med någon eller hade någon kompis som hade beställt blommor åt dem. Vi andra satt och avundades dem. Men var det egentligen så mycket kärlek där? Det kändes mer som någon meningslös ritual, något som visade vem som var populär och vem som inte var det.

Men jag minns sista gången det hände, det var en gång som var annorlunda. Det var på gymnasiet. Då var det inte längre lika många som var tillsammans med någon på skolan. Många hade träffat sina pojk- och flickvänner på andra ställen. Men det gick också att ringa in till skolan och beställa tulpaner åt dem som gick där om man ville. På Alla hjärtans dag kom så en kille in på lektionen med en stor blomhink, men konstaterade att i den här klassen var det bara en enda tulpan som skulle delas ut. Säkert hade alla anat vilka elever som var de möjliga alternativen. Jag minns fortfarande hur glad jag kände mig när tulpanen landade hos den fulaste flickan i klassen, hon som höll sig på sin egen kant och inte gjorde den minsta ansträngning för att bli populär. Hennes ögon lyste. Ingen visste vem hon hade fått blommor av, men ändå kändes det som att just då var alla bara glada för hennes skull och stämningen i klassrummet blev så skön. Det var första gången det var på riktigt.

Jag tror inte att Alla hjärtans dag spelar så stor roll när man är vuxen och vet vad det är att vara kär, att älska och att vara älskad. De dagar jag är älskad är alltid fina dagar oavsett om det råkar vara den 14 februari eller den 7 oktober. De dagar jag är ensam och ledsen är jag ensam och ledsen ändå. Och de dagar jag är ensam och mår rätt bra för att livet är skönt, solen skiner och mina vänner är så söta glömmer jag nog bort vilken dag det är.

Idag tänker jag på dig, på dina fina blå ögon, din lena varma hud, ditt smittande leende och hur det känns att kyssa dina läppar. Men det gör jag alla andra dagar också.

/L

Att ställa in ljuset rätt

Minns du att jag i mitt förra inlägg filosoferade över startsträckor och äventyr? Efter att jag hade skrivit ner mina tankar hamnade jag i soffan framför ett tv-program. Där satt människor som verkligen hade fått vara med om en riktig äventyrsperiod i rampljuset och jag insåg att ibland kan äventyret bli lite väl stort. Ibland tar det inte slut när man är trött och vill vila. En tjej som var popstjärna berättade att hon höll på att bryta ihop när det hade gått så långt att japanska turistbussar stannade utanför hennes hus och försökte titta in genom fönstren.

Det verkar vara en dröm för väldigt många människor att bli kända. Jag undrar hur många av dem som ångrar sig när de varit kända i några veckor och inser att allt deras privatliv plötsligt försvunnit? Jag vet inte hur det är med dig, men jag skulle inte vilja leva så. Jag tror inte jag skulle orka med det.

Kanske är det ändå inte att vara känd som är så många människors dröm? Kanske är drömmen för de allra flesta att vara uppskattad? För det är inte automatiskt samma sak. Kanske är du väldigt uppskattad på företaget där du jobbar, eller så är du framgångsrik inom någon mindre känd sport eller hobby, eller någon obskyr vetenskap. Inom ditt lilla fack vet alla vem du är, men på stan känner ingen igen dig. Kanske målar du vackra tavlor eller skriver fantastiska böcker, musik eller pjäser, utan att visa upp dig i medieljuset. Att bli hemlig popstjärna har nog varit svårt hittills, men nu kanske det går? Du kan lägga ut din musik på nätet så att miljoner människor kan höra den utan att veta vem du är.

Det viktigaste är nog att veta innan vad du ger dig in på; att ställa in ljuset rätt innan du kliver ut på scenen, att förstå hur mycket du kommer att synas och känna efter om du trivs med det.

/L

Startsträckor och äventyr

Det finns en tid för allt, sägs det. Jag vet inte om det är sant, men jag skulle i varje fall kunna dela in livet i perioder av färgsprakande äventyr och perioder som jag skulle vilja kalla för startsträckor eller mellanakter. Har du också känt det? Ibland händer allting på en gång, ibland på ett mycket positivt vis och ibland så att allt bara rasar samman, och så finns det de där mellanperioderna när det känns som att det inte händer någonting alls. Det gör det förstås, men det som händer kanske går långsamt eller kommer i så små skopor att du inte märker hur hinken fylls på.

En sådan period kan vara när du återhämtar dig efter ett kraschat förhållande, eller när du knegar på och inte känner att du kommer någonstans på ditt jobb eller i skolan, eller kanske när du just insett att du är gay och behöver lite tid att smälta den insikten. Sedan infinner sig plötsligt en sådan där period när allt händer. Du kanske hittar kärleken när du minst anar det, du blir befordrad på jobbet, eller får ett alldeles nytt jobb, eller känner dig plötsligt redo att låta världen veta vem du är.

Händer sådana saker bara alldeles av sig själva? Ibland gör de nog det, men till en stor del sätter du förstås igång händelserna själv för att du känner att din startsträcka är över, att du är redo för äventyr. Och har du väl börjat fånga chanser, ta plats, väcka uppmärksamhet, så brukar fler möjligheter öppna sig av bara farten.

Oftast märker jag inte att jag befinner mig på en startsträcka förrän jag nått slutet av den eller när äventyret redan börjat. Det är då jag inser att jag faktiskt arbetat mig fram till det som händer nu, att startsträckan behövdes som förberedelse eller för att samla kraft.

Det känns som att det här kan bli ett färgsprakande år, en period då jag får njuta, när bra saker händer för att jag vill att de ska hända. Jag hoppas att världen är på min sida.


/L

Starka drömmar

Jag tror jag har nämnt någon gång att jag inte brukar minnas det jag drömmer, men för några dagar sedan hade jag en mycket stark dröm som jag mindes klart när jag vaknade. Jag har fortfarande svårt att låta bli att tänka på den. Det som förvånade mig mest var vem jag drömde om, eftersom det var en person som jag inte träffat på tolv år och inte kände henne så väl ens då.

I drömmen skulle jag rädda henne. Det var helt klart för mig att jag måste rädda henne och jag visste att det bara var jag som kunde göra det. Ingen annan visste vilken fara hon svävade i. Det var en solig sommardag i ett land vid medelhavet. Kanske var det i Italien eller Grekland. Jag fick skjuts i en vacker träbåt och hoppade av vid en brygga nedanför ett stort vitt kalkstenshus med tinnar och torn. Därinne var det fullt av blå dörrar, fönster med blå fönsterluckor och blomkrukor med rosa blommor under, små små stenlagda gårdar, trappor upp och ner.

Det stora vita huset på vattnet var tydligen en skola. I skolan gick flickan som jag skulle rädda. Jag vet inte exakt vad jag skulle rädda henne ifrån. Först trodde jag att hon skulle försöka ta livet av sig för att hon kände sig så ensam, men sedan visade det sig att vattnet höjde sig och forsade fram och jag var tvungen att rädda henne undan det. Jag själv var nämligen av någon anledning helt orädd och osårbar och vattnet verkade inte alls farligt för mig. Det bara rann fram som en ljum bris runt mig i solskenet. Jag gick runt på skolan och frågade efter henne. Jodå, de visste vem hon var, men inte var hon befann sig just nu. Överallt hölls lektioner men hon hade gått iväg någon annanstans. Jag sprang fram och tillbaka i de små stentrapporna och letade efter henne. Vattnet rann nu nästan fram över taken på skolan. Rektorn för skolan, som tydligen var en liten blåklädd nunna deltog nu också i letandet efter den försvunna flickan. Alla andra elever hade nu försvunnit iväg, men det brydde vi oss inte om. Vi stod däruppe på taket och såg oss om, som om flickan snart skulle dyka upp, framtvingad från sitt gömställe av vattnet.

Sedan vaknade jag och det var först då jag blev förvånad. Det var då jag tänkte tillbaka, på gymnasiet och på den här flickan. Hon gick i en parallellklass och vi läste bara ett enda ämne tillsammans. Jag har nog inte tänkt på henne sedan jag slutade gymnasiet. Nu ser jag hur hon brukade stå och luta sig mot räcket i ljushallen utanför klassrummet medan hon väntade på att läraren skulle komma. Ibland satt hon och läste en bok. Det fanns en kille också, en omogen störig kille som alltid var på henne, kastade elakheter och uppförde sig hur barnsligt som helst. Då förstod jag inte vad han hade emot henne. Jag tyckte synd om henne att hon skulle behöva lyssna på hans dumheter jämt.

Nu när jag tänker tillbaka på det förstår jag mer. Hon låg så långt före honom. Hon var redan vuxen. Hon såg mer än den lilla skolan och människorna i den, hon såg livet som låg framför henne, hon läste böcker och lärde sig om världen och väntade tills alla andra skulle ha vuxit ikapp henne och vi skulle slippa ut ur skolan. Han var väldigt osäker. Han förstod henne inte och hennes trygghet gjorde honom rädd. Han måste få henne att vackla. Kanske tyckte han till och med om henne, men förstod inte hur han skulle handskas med henne. Jag brukade prata med henne ibland innan lektionen började, för jag tyckte hon var trevlig. Då kunde killen börja mucka med mig också. Stackars flicka. Jag undrar om hon kunde få några vänner alls när han hela tiden saboterade för henne.

Det är ungefär det jag minns från den tiden. Nu undrar jag bara: varför har jag en dröm om någon jag inte sett på tolv år? Är det normalt? Just när jag vaknade var jag i ett tillstånd mellan dröm och verklighet och jag minns att jag tänkte att jag genast måste kontakta henne, varna henne, hjälpa henne. Sedan landade jag i verkligheten och insåg att det nog skulle vara ganska konstigt att ringa till någon jag inte känner och varna för något som jag inte vet vad det är.

Tror ni att det kan finnas några korn av sanning i det man drömmer? I så fall vet jag inte vad den här drömmen ville säga till mig. Det går förstås att bestämma sig för att drömmar bara är ett underligt hopkok av tankar och upplevelser som hjärnan på något vis vill bearbeta. Då borde man inte bry sig om vad man har drömt. Men tänk om det en dag visar sig att jag borde ha gjort något? Vilket dåligt samvete jag skulle få då.

/L

Ord för henne

Hon kom med baktung resväska, hon såg på mig med nyfiken plirighet, hon charmade omkull mig. Sedan reste hon iväg och efter sig lämnade hon en massa hål. Ett hål i soffan och ett i sängen där ingen varm kropp sträcker ut armarna efter mig och håller mig nära. Ett hål vid frukosten där inga fötter fångar mina under bordet och inga blå ögon möter min blick när jag tittar upp från tekoppen.

På jobbet bryter hon sig in i mina tankar. Ibland sitter hon bara där och ler och tittar på mig medan jag sorterar in papper i pärmen och försöker låtsas som att hon inte är där. Ibland kysser hon mig så passionerat att jag blir alldeles generad om någon råkar titta på mig just då.

Jag misstänker att hon läser det här nu, men det gör mig faktiskt ingenting, för jag tror redan att hon vet om det. Kanske är det första gången jag skriver ord för henne som är ord för dig.

/L

Orden är olika stora, men finns ändå

En del människor är sparsamma med utrop, gillanden och komplimanger. Andra strösslar dem omkring sig så att det ligger drivor av billiga paljetter i deras spår. Det är svårt att veta vad orden är värda när de kommer från någon du inte känner. Den där komplimangen du fick, var den en som oräkneliga människor fått höra före dig, eller var den speciellt utvald bara för dig för att du lyckats beröra?

I boken Stolthet och fördom säger Mr Darcy: Your good opinion is rarely bestowed and therefore more worth the earning. Det är vackert, men jag har funderat en del på om han har rätt. Egentligen är det väl inte mängden beröm någon ger dig som räknas, utan ärligheten i det som sägs? Det känns så väl när det inte är äkta och du skruvar dig av obehag, eller tvärtom, när orden bara går rakt in och drar i dina mungipor och får dig att spinna som en katt.

Tänk dig att du vore ihop med en helt fantastisk kvinna som dessutom älskar dig. Ja, det är en trevlig tanke! Nej, försvinn inte iväg i den fantasin nu, jag är inte klar än. Det jag undrar är: Skulle du någonsin tröttna på att få komplimanger av henne? Om de var ärligt menade? Inte i första taget, eller hur? Eller skulle du föredra att hon bara sa en gång vartannat år hur mycket hon faktiskt uppskattar dig för att du skulle känna av det så mycket mer då? Det verkar knappast troligt.

Men låt oss gå tillbaka till de billiga paljetterna. Nu tror jag förstås inte att alla de människor som använder komplimanger ofta är falska på något sätt. Snarare verkar det som att orden är olika stora för olika människor. Vad känner du till exempel när du hör orden ”Jag älskar dig”? Är det något stort som berör på djupet, något du kanske bara säger till en enda person i hela ditt liv? Eller är det något du säger varje dag till din mamma, pappa, syster, bästis…?

För någon som är av den senare sorten kan det uppstå problem när hon stöter på någon av den tidigare sorten:

Sort 2: Men åh, du är den finaste..!
Sort 1: Eh.. (Oj, värst vad hon tar i…)
Sort 2: Tack raring! Älskar dig.
Sort 1: Eh.. varsågod..? (Hjälp! Vad i helvete sa hon? Älskar hon mig? Men vi känner ju knappt varandra!)

Ord är ofta svårtolkade och ord kan inte säga allt. Ändå tycker jag mycket om ord. De är en utmaning, ett sätt för mig att försöka visa dig vem jag är och vad jag känner. Ord är en länk som kan sätta mig i kontakt med människor jag aldrig träffat, låta mig läsa tankar som tänkts av någon som finns tusen mil bort eller levde för hundra år sedan. Och hur skulle jag ha kunnat uttrycka alla mina tankar i den här bloggen utan mina ord?

Så, orden, även om ni inte är fullkomliga, så har ni min kärleksförklaring.

/L

Felaktig normbildning

Precis som det bildas en norm av vad alla människor därute i världen förväntar sig av olika situationer, så verkar det också bildas en norm inom mig, ett resultat av mina samlade erfarenheter i vissa situationer, som påverkar mina förväntningar på samma situationer i framtiden. Vissa av de här förväntningarna jag ofrivilligt samlat på mig är inte de jag skulle önska. Till exempel har jag träffat på så många flickor som har något problem som hejdar dem från att ge sig hän helt och fullt, att jag rent av förväntar mig att den jag träffar alltid har åtminstone något problem som förr eller senare kommer visa sitt fula ansikte. Det är förstås inte så att jag går runt och tänker så varje gång jag träffar någon, men eftersom det inte alls förvånar mig när det händer vet jag att det är något som jag i bakhuvudet räknat med.

Jag har nämnt det förut, att min drömkvinna inte har några förbehåll. Hon är inte rädd att ge av sig själv, inte så rädd att bli sårad att hon hellre gömmer sin kärlek, inte rädd för förhållanden, inte rädd för vad människor på stan tycker om henne och inte heller rädd för att visa vem hon är för sin familj och sina vänner. Låter det som en mycket stark och modig kvinna? Javisst, det är ju en dröm och hon är en drömkvinna! Men, det är just det jag ville komma till; sådana personer finns faktiskt på riktigt. I strömmen av dåliga erfarenheter hade jag nästan börjat vackla i tron. Har det hänt dig också, att du börjat tvivla på om de kvinnorna existerar eller om det bara är en myt?

Men plötsligt finns det någon där som bara helt ärligt ger av sig själv, som om det vore det självklaraste i världen, som om hennes kärlek var outsinlig och hennes hjärta osårbart. Du måste titta länge på henne och känna efter om hon verkligen är riktig. Men hon ler mot dig, nickar och bekräftar det. Sedan sätter hon dig i ett tillstånd som bäst beskrivs i en gammal vinyllåt med The Monkees. And then I saw her face. Now I´m a believer.

/L