Hålet

Jag har en bekännelse. Ända sedan jag var liten har jag burit runt på ett styng av ensamhet, en känsla av att något saknas och att jag inte passar in, inte är som andra. När jag blev vuxen blev det lite bättre, när jag slapp den där mallen som skapas i skolan, hur man ska vara, men känslan försvann ändå inte helt. Till och med när jag var i ett förhållande med någon dröjde den sig kvar lite lite grann, i utkanten av min lycka. Tills jag träffade dig.

Du bara dansade in och gav mig all din kärlek utan förbehåll, så generöst och modigt att jag föll för dig ända in i själen. Till och med den där lilla gnuttan av ensamhet och misstro som bott där i hela mitt liv besegrades av din kärlek. Med dig vid min sida kände jag mig bara hel och lycklig överallt, när jag höll din lena varma hand i min på promenaden, när du stod vackrast av alla i klänning på kusinens bröllop, när du mötte min blick över en frukostbaguette i Barcelona så att jag fick lyckliga fjärilar i magen redan innan dagens äventyr börjat, när du satt vid ratten och tryggt körde mig genom de okända norrländska skogarna, när vi beundrade galna hus på din vunna Tysklandsresa eller bara när jag öppnade dörren hemma och landade i dina armar.

Kanske har det där hålet i mig alltid varit något som bara kunde fyllas av din kärlek. Jag älskar dig och saknar dig. Det vore ren lögn att påstå något annat.

/L