Fienden inom mig

Jag har alltid sovit gott och mycket. Du brukade berätta om din dåliga sömn och dina läskiga drömmar. Andra jag känner berättade också, om hur de vaknade mitt i natten och inte kunde somna om, och visst kände jag tacksamhet att jag slapp uppleva det, men någonstans visste jag att det aldrig skulle gälla mig. Vad jag än har gjort, hur jag än har mått, har jag alltid kunna lita på min goda nattsömn vid dagens slut.

Nu har jag har inte kunnat sova ordentligt på en månad. Jag drömmer mardrömmar med lyckliga slut som mitt undermedvetna skapar för att få mig glad igen. Ja, i drömmen är jag glad, men när jag vaknar upp till verkligheten är jag allt annat än glad och kontrasten mot drömmen gör att det bara gör än mer ont i mig.

Varför plågar min egen kropp mig så? Min hud borde sluta längta efter din, mitt hjärta borde sluta värka och hjärnan borde ägna sig åt att skapa andra drömmar än sådana där vi får varandra och lever lyckliga i alla våra dagar.

/L

Stora gråtardagen

Att behöva gå på begravning när man redan är på den känslomässiga bristningsgränsen är inte det hjärtat längtar efter. Redan utanför kyrkan brast det för mig när jag kramade om änkan och hon såg tröstande på mig och sa: Han tänker på dig. Jag förstod inte exakt vad hon menade förrän senare, men tårarna började trilla redan då. Inne i kyrkan grät jag också, för mannen som hade dött, för alla de anhöriga som var så ledsna och för hundra andra saker som sköljde över mig på samma gång. På minnesstunden sade en annan av släktingarna till mig: Han var så glad för din skull, vet du det? Han var så lycklig att du hade hittat någon. Och sedan grät jag lite till.