Att behöva gå på begravning när man redan är på den känslomässiga bristningsgränsen är inte det hjärtat längtar efter. Redan utanför kyrkan brast det för mig när jag kramade om änkan och hon såg tröstande på mig och sa: Han tänker på dig. Jag förstod inte exakt vad hon menade förrän senare, men tårarna började trilla redan då. Inne i kyrkan grät jag också, för mannen som hade dött, för alla de anhöriga som var så ledsna och för hundra andra saker som sköljde över mig på samma gång. På minnesstunden sade en annan av släktingarna till mig: Han var så glad för din skull, vet du det? Han var så lycklig att du hade hittat någon. Och sedan grät jag lite till.
Innerst inne vet jag att jag inte borde läsa din blogg, för dina ord skär i mig. De gör mig knäsvag av sorg och skuld och jag önskar inget hellre än att du ska vara lycklig, även om jag vet att det kan ta lite tid. Det känns också märkligt att inte längre vara en del av ditt liv - att inte känna till att någon i din närhet dött. Jag är så ledsen fina du och jag beklagar sorgen.
SvaraRaderaTa hand om dig. Jag saknar dig.
Saknar dig med. Hoppas du har det bra.
SvaraRadera