Väghinder

Hur lång tid tar det innan man lär känna sig själv? Gör man det någonsin? Kommer jag någon dag att sluta överraskas av mina egna tankar och känslor? När jag är åttio år, kommer jag då ha lärt mig hur jag reagerar på olika företeelser och olika människor? Det där med människorna tror jag är allra svårast, för det beror så väldigt mycket på hur de agerar.

 

Jag har haft en tuff vår. Var det någon gång i juli jag vaknade upp och insåg att det var sommar? Nu tycker jag det är konstigt att den redan är slut. Den började väl just? Inte ska det väl bli mörkt igen nu redan?

Det som gjorde att jag började vakna till liv i juli, vad var det? Solen och ljuset kanske gjorde sitt, och så var det nog den där resan jag blev meddragen på. Att se alla de där glada människorna som njöt av livet och intresserade sig för saker. Jag tror att det inspirerade mig lite. Men framförallt är det glömska som hjälper krossade hjärtan. Så har det alltid varit och kommer alltid att vara.

Jag hade kommit en liten bit framåt under de fem månader jag inte träffade henne alls. Jag misstänkte att det skulle bli jobbigt att ses igen i förrgår, men jag trodde nog ändå att jag skulle klara av det lite bättre än jag faktiskt gjorde. Det var den där glömskans fel. För att skydda mig mot det som gjorde ont hade den städat undan alla minnen av hur det kunde kännas. Men så fort hon kom rullade allting in igen, med en sån kraft att jag inte hade en chans att hålla emot. Som att komma hem, så kändes det. Som om jag hade varit borta på en lång resa och till slut kom hem igen. En resa där ingen riktigt förstod vad jag sa, hur jag kände eller hur jag fungerade. Och sedan kom hon och visste precis vem jag är. Borde inte något ha förstörts i kärleken när någon sårar en och lämnar en? Det hade nog varit bättre, men det kändes bara exakt likadant som då. Hennes röst går fortfarande rakt in i mig och hennes ögon som ser sådär kärleksfullt på mig får mig fortfarande att smälta på en millisekund. Nu känns det ungefär som att jag blivit överkörd av en långtradare. Det var inte vad jag väntat mig. Nu hoppas jag bara att jag kan ta mig upp ur det här hålet igen lite fortare än det gick förra gången, för det är ingen rolig plats att vistas på. Håll tummarna för mig.

/L

Nystart

 

Den fastnar förstås lite överallt, den där kärleken. Alla fina upplevelser du delat med någon, de försvinner inte. De finns alltid där, som en del av dig. Även om människor försvinner, förändras eller glömmer bort, så finns det förflutna alltid med oss, som små fina pärlor som vi får syn på ibland. Och lyckligtvis minns vi de fina sakerna mycket bättre än de jobbiga. De jobbiga tar mycket plats precis efter ett uppbrott. Då överskuggar de allt. Men med tiden trängs de undan och minnen som gjorde ont en gång kanske plötsligt lockar fram ett leende i din mungipa istället. Vissa saker känns som så längesedan. Var det på riktigt? Eller var det kanske bara en vacker dröm? Men mitt kylskåp minns också. Jag plockade ner all kylskåpspoesi när jag flyttade och log lite åt vad jag såg. Som det här:

 

 

Eller det här:

 

 

 

Den här:

 

 

 

Och snart kan jag kanske le till och med åt den här:

 

 

 

Jag får lägga alla minnen i bagaget nu när jag går in i framtiden. Det finns säkert många upplevelser därute för min nya kyl att minnas och mycket poesi som väntar på att bli skriven av fina människor. Vad kan väl markera min nystart bättre än det här?