Liksom magneter

Nej, inte går det att låta bli att älska någon bara för att hon är långt bort, men ibland är det jobbigt att min drömkvinna som finns på riktigt inte finns där jag själv finns. Det är något med det som känns så onödigt. Det borde räcka med att vi båda är överens om att vi vill vara tillsammans tycker jag. Jag kan bara tänka mig hur många människor därute i världen som också sitter och längtar efter någon som är för långt bort.

Längtan, är det verkligen bara en känsla eller är det en blandning av flera? Det är svårt att förklara den. Jag är glad för att hon finns, ledsen för att hon inte finns här, glad för att jag snart ska få se henne igen, ledsen för att jag inte får hålla om henne nu på en gång. Och så är det det där som drar i mig, ibland någonstans mellan bröstet och magen och ibland i hela kroppen.

För det är inte bara i tankar och känslor jag längtar efter henne. Ibland känns det som att hela min kropp är magnetisk och vill dra henne till mig, som att min hud behöver hennes närhet och hennes beröring, som att den vant sig vid att ha någon som bryr sig om den. Jag försöker förklara för den att den måste vänta några dagar till, men den lyssnar inte på mig. Det är som att säga till en hungrig baby att den kan sluta skrika nu för att den ska få mat om en kvart.

Det enda som kan stilla längtan lite är att förflytta mig dit jag vill i fantasin. Att tänka på alla de där sakerna som kommer, om en vecka, om en månad, om tre månader: Hur vi sitter på ett café i sommarkvällen, badar i havet eller upplever alla de där nya platserna tillsammans. Eller kanske bara att det blir en vår där jag kan hålla hennes hand utan vantar, följt av en sommar där jag kan smeka hennes bara axel när jag vill. Mm. Tror jag ska hålla fast den tanken ett tag.

/L