Minns du att jag i mitt förra inlägg filosoferade över startsträckor och äventyr? Efter att jag hade skrivit ner mina tankar hamnade jag i soffan framför ett tv-program. Där satt människor som verkligen hade fått vara med om en riktig äventyrsperiod i rampljuset och jag insåg att ibland kan äventyret bli lite väl stort. Ibland tar det inte slut när man är trött och vill vila. En tjej som var popstjärna berättade att hon höll på att bryta ihop när det hade gått så långt att japanska turistbussar stannade utanför hennes hus och försökte titta in genom fönstren.
Det verkar vara en dröm för väldigt många människor att bli kända. Jag undrar hur många av dem som ångrar sig när de varit kända i några veckor och inser att allt deras privatliv plötsligt försvunnit? Jag vet inte hur det är med dig, men jag skulle inte vilja leva så. Jag tror inte jag skulle orka med det.
Kanske är det ändå inte att vara känd som är så många människors dröm? Kanske är drömmen för de allra flesta att vara uppskattad? För det är inte automatiskt samma sak. Kanske är du väldigt uppskattad på företaget där du jobbar, eller så är du framgångsrik inom någon mindre känd sport eller hobby, eller någon obskyr vetenskap. Inom ditt lilla fack vet alla vem du är, men på stan känner ingen igen dig. Kanske målar du vackra tavlor eller skriver fantastiska böcker, musik eller pjäser, utan att visa upp dig i medieljuset. Att bli hemlig popstjärna har nog varit svårt hittills, men nu kanske det går? Du kan lägga ut din musik på nätet så att miljoner människor kan höra den utan att veta vem du är.
Det viktigaste är nog att veta innan vad du ger dig in på; att ställa in ljuset rätt innan du kliver ut på scenen, att förstå hur mycket du kommer att synas och känna efter om du trivs med det.
/L
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar