Från och med du

När jag började skriva Ord för henne visste jag inte vem hon var. Nu är hon någon som finns på riktigt. Det är alldeles fantastiskt och samtidigt mycket underligt på en gång.

Så länge kan du gå omkring med Phil Collins ord i bakhuvudet. Kärleken kan inte skyndas på, säger han. Du måste bara vänta. Och du börjar undra om det verkligen finns någon som tänker som du, som delar dina intressen och förstår din konstiga humor. Då dyker någon plötsligt upp. Kanske förstår du inte från början att det är hon. Det skulle kunna vara en slump att hon råkat trycka på rätt knappar några gånger i rad, de där som får dig att skratta, att bli rörd eller imponerad. Men sedan, när upplevelserna bara fortsätter ramla in, tvingas du inse att hon faktiskt är så vacker på riktigt, att hon gått omkring hela sitt liv och tänkt samma tankar som du och att omtanken om dig är alldeles äkta. Det är en varm, ullig och kittlande känsla.

Jag vet att människor som är kära ofta uppfattas som mycket fåniga av omvärlden. De kan sitta och bara titta in i varandras ögon i timmar och har de bara varit ifrån varandra i några minuter och får syn på varandra igen så ler de som om de ser någon som varit borta i ett år. Precis så fånig är jag nu. Kan jag ens få ner några vettiga bokstäver på papperet och tänka några objektiva tankar som inte färgas av hennes blå ögon? Förmodligen inte.

Istället väljer jag att stjäla någon annans tanke. Igår hörde jag nämligen teorin om hur tvillingsjälar finner varandra. Det är egentligen ganska logiskt när jag tänker på det. Du går i din värld, hon går i sin. Men om det finns något ställe, någon liten punkt, där de två världarna nuddar varandra, då möts ni där. Ni kan ha liv som ser väldigt olika ut, ni kan bo på olika ställen, vara på olika platser i livet, men det finns minst en punkt där ni förr eller senare springer in i varandra. Tror du att det kan vara så? Jag hoppas att det är så. Jag hoppas att alla får en chans att hitta varandra.

/L