Jag tror jag har nämnt någon gång att jag inte brukar minnas det jag drömmer, men för några dagar sedan hade jag en mycket stark dröm som jag mindes klart när jag vaknade. Jag har fortfarande svårt att låta bli att tänka på den. Det som förvånade mig mest var vem jag drömde om, eftersom det var en person som jag inte träffat på tolv år och inte kände henne så väl ens då.
I drömmen skulle jag rädda henne. Det var helt klart för mig att jag måste rädda henne och jag visste att det bara var jag som kunde göra det. Ingen annan visste vilken fara hon svävade i. Det var en solig sommardag i ett land vid medelhavet. Kanske var det i Italien eller Grekland. Jag fick skjuts i en vacker träbåt och hoppade av vid en brygga nedanför ett stort vitt kalkstenshus med tinnar och torn. Därinne var det fullt av blå dörrar, fönster med blå fönsterluckor och blomkrukor med rosa blommor under, små små stenlagda gårdar, trappor upp och ner.
Det stora vita huset på vattnet var tydligen en skola. I skolan gick flickan som jag skulle rädda. Jag vet inte exakt vad jag skulle rädda henne ifrån. Först trodde jag att hon skulle försöka ta livet av sig för att hon kände sig så ensam, men sedan visade det sig att vattnet höjde sig och forsade fram och jag var tvungen att rädda henne undan det. Jag själv var nämligen av någon anledning helt orädd och osårbar och vattnet verkade inte alls farligt för mig. Det bara rann fram som en ljum bris runt mig i solskenet. Jag gick runt på skolan och frågade efter henne. Jodå, de visste vem hon var, men inte var hon befann sig just nu. Överallt hölls lektioner men hon hade gått iväg någon annanstans. Jag sprang fram och tillbaka i de små stentrapporna och letade efter henne. Vattnet rann nu nästan fram över taken på skolan. Rektorn för skolan, som tydligen var en liten blåklädd nunna deltog nu också i letandet efter den försvunna flickan. Alla andra elever hade nu försvunnit iväg, men det brydde vi oss inte om. Vi stod däruppe på taket och såg oss om, som om flickan snart skulle dyka upp, framtvingad från sitt gömställe av vattnet.
Sedan vaknade jag och det var först då jag blev förvånad. Det var då jag tänkte tillbaka, på gymnasiet och på den här flickan. Hon gick i en parallellklass och vi läste bara ett enda ämne tillsammans. Jag har nog inte tänkt på henne sedan jag slutade gymnasiet. Nu ser jag hur hon brukade stå och luta sig mot räcket i ljushallen utanför klassrummet medan hon väntade på att läraren skulle komma. Ibland satt hon och läste en bok. Det fanns en kille också, en omogen störig kille som alltid var på henne, kastade elakheter och uppförde sig hur barnsligt som helst. Då förstod jag inte vad han hade emot henne. Jag tyckte synd om henne att hon skulle behöva lyssna på hans dumheter jämt.
Nu när jag tänker tillbaka på det förstår jag mer. Hon låg så långt före honom. Hon var redan vuxen. Hon såg mer än den lilla skolan och människorna i den, hon såg livet som låg framför henne, hon läste böcker och lärde sig om världen och väntade tills alla andra skulle ha vuxit ikapp henne och vi skulle slippa ut ur skolan. Han var väldigt osäker. Han förstod henne inte och hennes trygghet gjorde honom rädd. Han måste få henne att vackla. Kanske tyckte han till och med om henne, men förstod inte hur han skulle handskas med henne. Jag brukade prata med henne ibland innan lektionen började, för jag tyckte hon var trevlig. Då kunde killen börja mucka med mig också. Stackars flicka. Jag undrar om hon kunde få några vänner alls när han hela tiden saboterade för henne.
Det är ungefär det jag minns från den tiden. Nu undrar jag bara: varför har jag en dröm om någon jag inte sett på tolv år? Är det normalt? Just när jag vaknade var jag i ett tillstånd mellan dröm och verklighet och jag minns att jag tänkte att jag genast måste kontakta henne, varna henne, hjälpa henne. Sedan landade jag i verkligheten och insåg att det nog skulle vara ganska konstigt att ringa till någon jag inte känner och varna för något som jag inte vet vad det är.
Tror ni att det kan finnas några korn av sanning i det man drömmer? I så fall vet jag inte vad den här drömmen ville säga till mig. Det går förstås att bestämma sig för att drömmar bara är ett underligt hopkok av tankar och upplevelser som hjärnan på något vis vill bearbeta. Då borde man inte bry sig om vad man har drömt. Men tänk om det en dag visar sig att jag borde ha gjort något? Vilket dåligt samvete jag skulle få då.
/L
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar