En del människor är sparsamma med utrop, gillanden och komplimanger. Andra strösslar dem omkring sig så att det ligger drivor av billiga paljetter i deras spår. Det är svårt att veta vad orden är värda när de kommer från någon du inte känner. Den där komplimangen du fick, var den en som oräkneliga människor fått höra före dig, eller var den speciellt utvald bara för dig för att du lyckats beröra?
I boken Stolthet och fördom säger Mr Darcy: Your good opinion is rarely bestowed and therefore more worth the earning. Det är vackert, men jag har funderat en del på om han har rätt. Egentligen är det väl inte mängden beröm någon ger dig som räknas, utan ärligheten i det som sägs? Det känns så väl när det inte är äkta och du skruvar dig av obehag, eller tvärtom, när orden bara går rakt in och drar i dina mungipor och får dig att spinna som en katt.
Tänk dig att du vore ihop med en helt fantastisk kvinna som dessutom älskar dig. Ja, det är en trevlig tanke! Nej, försvinn inte iväg i den fantasin nu, jag är inte klar än. Det jag undrar är: Skulle du någonsin tröttna på att få komplimanger av henne? Om de var ärligt menade? Inte i första taget, eller hur? Eller skulle du föredra att hon bara sa en gång vartannat år hur mycket hon faktiskt uppskattar dig för att du skulle känna av det så mycket mer då? Det verkar knappast troligt.
Men låt oss gå tillbaka till de billiga paljetterna. Nu tror jag förstås inte att alla de människor som använder komplimanger ofta är falska på något sätt. Snarare verkar det som att orden är olika stora för olika människor. Vad känner du till exempel när du hör orden ”Jag älskar dig”? Är det något stort som berör på djupet, något du kanske bara säger till en enda person i hela ditt liv? Eller är det något du säger varje dag till din mamma, pappa, syster, bästis…?
För någon som är av den senare sorten kan det uppstå problem när hon stöter på någon av den tidigare sorten:
Sort 2: Men åh, du är den finaste..!
Sort 1: Eh.. (Oj, värst vad hon tar i…)
Sort 2: Tack raring! Älskar dig.
Sort 1: Eh.. varsågod..? (Hjälp! Vad i helvete sa hon? Älskar hon mig? Men vi känner ju knappt varandra!)
Ord är ofta svårtolkade och ord kan inte säga allt. Ändå tycker jag mycket om ord. De är en utmaning, ett sätt för mig att försöka visa dig vem jag är och vad jag känner. Ord är en länk som kan sätta mig i kontakt med människor jag aldrig träffat, låta mig läsa tankar som tänkts av någon som finns tusen mil bort eller levde för hundra år sedan. Och hur skulle jag ha kunnat uttrycka alla mina tankar i den här bloggen utan mina ord?
Så, orden, även om ni inte är fullkomliga, så har ni min kärleksförklaring.
/L
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar