På sommaren ska man inte vara själv. Så tänkte jag först, när mina sommarplaner plötsligt grusades och jag stod ensam och undrade vad jag skulle ta mig för. Det var visserligen jag själv som tog det steget och jag ångrar det inte heller, men ändå. Från att ha varit full av aktiviteter låg sommaren plötsligt som ett tomt blad framför mig.
Det är underligt, det där med förhållanden. När man har varit i dem ett tag glömmer man bort att det faktiskt går att göra saker ensam, eller med andra människor för den delen. På sommaren är det inte svårt att fylla dagarna, inte när solen gassar och vattnet är varmt och underbart att simma i. Inte när det finns underbara vänner att umgås med och främmande karaktärer i nyinköpta böcker som bara väntar på att få berätta sin historia.
Jag har det väldigt bra just nu. Det enda som fattas är den gömda dimensionen. Och det är ingen idé att förneka det. Sommarkvällen blir ännu vackrare med min älskades arm om midjan när vi sitter på klipporna och ser hur molnen avspeglar sig i vattnet. Men det ska vara min älskades, ingen annans. Jag lutar mig mot hennes axel och känslan av värme mot mitt öra och hennes mjuka hår mot min kind berör mig på ställen jag inte visste fanns. Jag väntar på dig.
/L
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar