The first cut is the deepest, sjöng en man på radion när jag var liten. Jag frågade pappa vad det betydde. Han försökte nog förklara så gott han kunde, men jag förstod förstås precis lika lite ändå. Tio år senare fick jag veta vad smärta är. Så oförberedd man är. När man just förstått vad det innebär att älska någon, när man just insett att det går att uppleva en sådan överväldigande lycka att inget annat i livet spelar någon roll, hur sårbar är man inte då? Man har släppt alla försvar och går gnolande mot sin undergång. Det är inte underligt att the first cut is the deepest när det slår mot en sådan oskyldig naiv varelse. Det är inte heller underligt att vi bygger upp något slags skydd för att inte behöva uppleva det helvetet igen. Man glömmer aldrig hur det kändes.
Att skala bort dig från mitt liv är som att skära bort bitar av mig själv. Varje strimla gör fysiskt ont. Ändå måste jag fortsätta för att inte bli galen. Sedan står jag där. Liten. Svag. Blödande. Den enda energi jag kan uppbringa går åt till att andas. Inne i mig finns bara tomhet.
/L
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar