Hur vi hamnade i soffan

När jag såg henne på caféet infann sig en bekant känsla, en blandning av nervositet och uppgivenhet. Hon var alldeles för bra för att vara sann. Så vacker, söt, så otroligt sexig med det långa blonda håret utsläppt över skjortan, med väst och slips, med svartbågade glasögon och med hemlighetsfulla tankar dansande bakom glänsande ögon. Men hur ofta vågar man tro att man träffar en sådan person, blir kär och inser att ens känslor är besvarade? Jag gjorde det inte. Efter bara en stund kände jag mig mycket avslappnad när vi satt och pratade. Dels för att hon var så trevlig, men också för att jag visste att chansen var så liten att det skulle hända något mellan oss. Vi satt där i många timmar. Sedan skulle hennes tåg gå och vi sa hejdå. Vi sa inget om att ses igen och eftersom jag redan hade konstaterat att hon var perfekt borde den felande länken rimligtvis vara att hon inte tyckte att jag var lika fantastisk.

Dagen efter sysselsatte jag mig därför med andra saker och beslöt mig för att inte tänka på henne alls, för det skulle ändå vara helt i onödan och leda till besvikelse. På kvällen kom ett sms från henne som fick mig att börja vackla. Hon tänkte på mig.

Några dagar senare hörde hon av sig igen. Hon var i stan i något ärende. Jag tänkte att det inte kunde skada att chansa så jag frågade om hon ville ses och äta något. Det ville hon. Den gången pratade vi i ännu fler timmar och det började kännas oroväckande rätt. Hur hon såg på mig, hur jag fick henne att skratta, hur saker hon sa lät på gränsen till flirtiga.

Jag fick veta att hon skulle vara i stan i flera dagar veckan därpå för att gå på kurs. Hade hon någonstans att bo, undrade jag. Nej, det hade hon inte. Hon fick gärna sova på min soffa om hon ville, sa jag. Det ville hon. Redan då misstänkte jag väl att hon inte skulle sova på soffan. Åtminstone ville jag inte att hon skulle göra det. Det var helt andra saker jag ville göra med henne.

/L