Soffminnen

Vi sitter i soffan och pratar om något. Ingen av oss bryr sig om vad. Det är bara något vi gör automatiskt medan hennes ögon suger mig närmare och närmare. Jag vet att hon kan vara hård. Ingen skulle våga trampa på henne. Det kan vem som helst avgöra efter att ha pratat med henne en stund. Men nu öppnar hon sig helt. Hon är varm och avslappnad och det finns inget vaksamt kvar över henne. Det är som om hon lämnar över sig helt till mig. Jag minns att vi satte oss en bit ifrån varandra från början. Nu sitter vi vända mot varandra med knäna uppdragna, både hon och jag har armbågarna på soffryggen och huvudet lutat i handen. Vi har hamnat mycket närmare varandra än man får komma. Den där gränsen är passerad. Jag vet inte hur det gick till för jag minns inte att jag flyttat närmare henne. Hon vet att jag vill ha henne nu och jag vet att hon vill ha mig. Ändå sitter vi såhär. Länge länge. Jag njuter. Sedan kysser jag henne. Hon besvarar min kyss och tusen älvor dansar i mitt bröst. Snart ligger vi ner i soffan och hennes händer smeker mig. Jag undrar hur jag kunnat hålla mig ifrån hennes varma kropp så länge.

Jag knäpper upp hennes skjorta försiktigt. Jag vågar inte blinka. Kanske någon plötsligt rycker bort henne från mig om jag gör det. Eller kanske jag vaknar ur den finaste drömmen någonsin. Knapp efter knapp glider upp och hennes skyddande skal lämnar henne. Är det något förbjudet jag gör? Eller varför vågar jag knappt tro att får? Som det lilla barnet som inte kan förstå att det där stora paketet under granen verkligen skulle vara till mig. Men ingen väcker mig, ingen hindrar mig nu. När hon tittar på mig med de där mörka ögonen som drar i mitt hjärta vet jag att hon vill.

/L